annelie78

Den 4:e september ska vi ha en så kallad kick-of med jobbet.
Jag har fått för mig att man på en kick-of drar iväg någonstans med hela jobbet, exempelvis till Sandhamn, där man kanske spelar ölbrännboll (eller var det i gymnasiet..?), äter en gratis 3-rätters middag med tillhörande alkohol i ofantliga mängder, ännu mer festande fram mot natten, och att man sedan sover över på ett hotell eller värdshus. Dagen därpå har man tillhörande ångest samt en obehaglig känsla av att man borde säga upp, eventuellt att man kanske redan har sagt upp sig.
Det är åtminstone vad jag har hört.
Tyvärr har inte VD:n på Filmhuset hört samma sak.
På vår Kick-of, eller höstsamling, som de har döpt om den till, kommer vi att:

Mötas 11.30 för att äta lunch på Elverket. Sedan ska vi gå till Historiska muséets hörsal, där vi förmodligen kommer att få lyssna på Filminstitutets verksamhetsplaner.
Jag fick höra av min avdelningschef att vi dessutom ska kunna alla avdelningars verksamhetsplaner redan innan. Det är ungefär 40-50 sidors läsning.
Det låter väl skoj?
Sedan ska hela dagen rundas av med lite mingel. Vid 17.00.
Det låter väl spännande?
Är det inte meningen att en kick-of ska vara en "nystart" efter sommaren? För att sparka igång alla anställda inför hösten? Tror de att man blir motiverad av en sån här dag?
Det låter som ett enda långt personalmöte.
Tycker jag. Men vad vet jag.
Jag har aldrig varit på kick-of förut.

Idag känns det som om det kommer att bli en bra dag.
Jag sov bra i natt, i och för sig i Neos säng eftersom han ville ligga i vår, men jag kände mig ganska utvilad i morse.
Jag har en trevlig lunchdejt och det är F R E D A G och jag slutar tidigt!
Det kan väl bara bli bra? Eller?

Jag känner mig helt mosig i huvudet idag. Jag är snorig som en unge, och min näsa är misstänkt lik en alkis stora, röda snok.
Det käns fortfarande inte okej hemma, men det ordnar sig nog. Så snart jag känner att jag orkar titta på och prata med människan.

Idag känner jag mig jättelåg.
När jag kom hem igår var det bara en massa tjafs. Barnen hade varit trotsiga och bråkiga hela eftermiddagen och Andreas var jättetrött och irriterad på allt och alla. Även jag, och otaktisk som jag är började jag gnälla över småsaker som att barnen fick middag alldeles för sent osv. Andreas gick i taket och sen var det bara tjafs hela kvällen, och båda sa en massa idiotiska saker som vi förmodligen ångrar.
Tyvärr kan jag inte bara rycka på axlarna och säga förlåt och tycka att allt är bra igen. Jag får ont i magen varje gång vi grälar, och igår var inget undantag. Det känns fortfarande inte bra, trots att han bad om ursäkt. För det är inte altid så enkelt. Tyvärr.
Ikväll ska jag hem till Annelie så fort han kommer hem, och det ska bli skönt att komma hemifrån lite.

Jag är vrålhungrig! Eller åtminstone godissugen. Jag försöker ju hålla igen och låter bli att äta godis och sånt skit.
Förstår ni hur svårt det är när man sitter brevid en godisbutik!?!?
Jag blir knäpp snart.
Men jag ser ut som en tant idag, ocyh jag vill inte gärna spe på det utseendet med några extrakilon, så jag ska vara stark. Jag ska äta nektarin istället. Det är ungefär lika gott.
Om man häller på en deciliter socker.

Igår var det någon slags förhandsvisning på ett tv-program som kommer att sändas i höst som heter "Upp till kamp". Det var mycket tv-folk här, och mitt i alltihop stod lilla Magnus Ugla. Jag skriver "lilla" eftersom han ju är väldigt kort. Vad gjorde han där? Ska han vara med i programmet? Vi har två biografer här i Filmhuset som hyrs ut till bland annat såna här evenemang. Ibland skulle jag vilja smyga iväg från receptionen och vara med. Få leka lite kändis.
Jag behöver lite glamour i min vardag! Give me!

Jag har nog aldrig varit så seg som jag är idag. Nu sitter jag ensam här på jobbet till 17. Jag kommer att somna.

När jag kom hem igår med mitt nya hår fick jag blandade kommentarer. Det första Andreas sa när jag kom innanför dörren var -Det blev väl fint? Du ser lite äldre ut kanske. När han såg min darrande underläpp och de ledsna hundögonen ändrade han sig snabbt och sa- Nej, nej, jag menade att det såg annorlunda ut bara! Så klart! Du ser inte alls äldre ut!
Sedan sa han att det var lite snyggare innan. När han återigen fick se min deppiga blick ändrade han det till han menade att det inte såg sämre ut innan.
Käften, sa jag.
Nathalie tyckte att det var fint men sa -Men du ska väl färga det ljust igen i morgon, va? Neo flinade bara. I morse också. Han tittar bara på mig och flinar. Och undrar när jag ska ta av mig peruken egentligen.

Nog om mitt jäkla hår. Jag är ganska nöjd trots allt. Men ibland önskar jag att barn kunde vara lite bättre på att ljuga.

Idag kom jag inte till jobbet förrän kl 14.00 eftersom jag var hos frisören innan.
Nu är jag nästan mörkhårig! Jag var väldigt noga med att jag fortfarande ville uppfattas som blond, men att hon gärna fick lägga in lite ljusbruna slingor. Hon la i en väldig massa mörkbruna slingor istället. Jag vet inte om jag är nöjd eller inte egentligen... Jag är mest ovan. men jag måste nog hem och tvätta håret ett tiotal gånger för att få bort det allra mörkaste, innan jag känner igen mig själv igen.
Jag kanske sätter in en bild sen.

Nån som gillar Micke Persbrant? Då ska ni pallra er hit till mitt jobb, för han är nämligen här.
Det är även Lena Endre, Alexandra Dahlkvist, Jacob Eklund och några till, men det är ju inte lika intressant.

Han sa förresten hej till mig. Jag blev kanonröd i ansiktet, och sedan var det ögonblicket förbi.

När jag ska hälsa på folk jag inte känner så bra, sker ett mystisk fenomen. Min röst går upp i falsett. När jag säger "hej, hej" låter jag som en 8-åring. What´s up with that?!
Men, nu i förmiddags mötte jag en av medarbetarna här på jobbet, en tjej i 35-årsåldern som jag inte känner speciellt bra. Jag hälsade på henne med ett högt och pipigt "hej, hej"(omedvetet alltså, det bara blir så). Hon hälsade tillbaka med ett lika högt och ljust "tjena"! Det är alltså inte bara jag. Det är fler som beter sig så här.
Varför gör jag/vi så? Låter som bebisar när vi hälsar på folk? För att verka gulliga kanske? Eller är det något slags omedvetet, eller kanske medvetet, sätt att visa vår ödmjukhet, att vi är underdåniga, underlägsna, eller vad handlar det om egentligen?
Det låter otroligt fånigt i alla fall.

När jag åkte bussen hem från jobbet  igår stod en ambulans vid busshållplatsen vid Norra Sköndal.
Varje gång jag ser en ambulans som står för att plocka upp någon blir jag kallsvettig och får hjärtklappning.
Man skulle ju kunna tro att det är för rädslan över att råka se en liten pojke med spräckt skalle, eller kanske en en liten tjej med tredje gradens brännskador, eller varför inte en gammal dam som dött i hjärtinfarkt.
Men så är det inte.
Anledningen till att jag mår så dåligt vi de här tillfällena är att jag är rädd för att det ska ligga någon på den där båren som kräks.
Värst är det nästan när det är ett fyllo de har plockat upp. Då kan man nästan vara säker på att det ligger en liten spya brevid.
Igår var det ett fyllo. Jag tittade bort så fort jag såg honom.

Det är något jag verkligen skulle vilja skriva om, men jag kan inte!
Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att jag hade en hemlig blogg, där jag kunde skriva vad som helst utan att någon visste om att det var jag. Jag hade en sån för några månader sedan, men jag fick sån ångest över tanken på att bli "avslöjad", att någon skulle förstå att det var mig det handlade om, så jag raderade allt.
Så jag skriver bara jdfk fnsdjhfdhsj uheuf hs jdja nskd ajks  hduefhban jkanle iwrj wnhhhhetggbaod!
Kläck det där, den som kan!

Nu har mina barn börjat på dagis, eller de håller fortfarande på att skolas in, men de är där i alla fall.
Så nu är det bara en tidsfråga.
Snart är den här.
Den närmar sig med stormsteg, och kommer förmodligen förstöra mitt psyke.
Jag känner att paniken kommer krypandes, svetten börjar rinna längs med ryggraden bara av tanken på den.

Naturligtvis talar jag om VINTERKRÄKSJUKAN!

Det gick ju inte alls att sova. Precis när jag  var på väg in i sovrummet knackade det på dörren och två av granntjejerna rusar in.
Slut på friden.
Nu sover Andreas och Neo, men Nathalie ville inte alls sova så jag får vackert sitta här och göra henne sällskap.

Kräftskivan igår var otroligt kul. Jag vet inte om det berodde på att alla grannar blir så väldigt trevliga och roliga efter lite öl/vin/sprit eller om det var jag som sänkte mina krav efter lite öl/vin/sprit.
Äh, jag är alldeles för trött och seg för att orka skriva mer om det just nu. Återkommer.
Nu ska jag sätta på en film till ungarna och gå och sova lite.

Grannarna kom inte igår, som tur var. Men vi lär träffa dem ikväll på kräftskivan i alla fall. Det ska faktiskt bli riktigt kul!

Idag åkte jag till Farsta centrum med barnen för att shoppa lite tillsammans med min syrra Malin.
När vi skulle åka därifrån (jag körde bil) tänkte jag att jag kunde ge Malin skjuts till Gullmarsplan och kände mig lite halvkaxig när vi var på väg dit, eftersom jag faktiskt hittade. Trodde jag.
Jag missade avfarten mot Gullmarsplan (såg ingen skylt)och var helt plötsligt på väg mot stan istället. Jag har inte kört i stan sedan jag tog körkort. Inte riktigt lika kaxig lät jag malin ringa till Andreas för att fråga honom hur vi skulle komam tillbaka igen, och efter lie feldirektioner, ännu fler felkörningar och hel del panik, kom jag till slut till Gullmarsplan och kunde släppa av Malin. Sen körde jag fel igen. istället för att köra ner mot Tyresö (såg ingen skylt) körde jag mot Hammarby, där jag gjorde en förmodat olaglig u-sväng och kom tillbaka till Gullmarsplan men sen kom jag äntligen rätt.
Det tog nog sammanlagt 1½ timme att ta mig från Farsta-Gullmarsplan-Tyresö.
Nästa gång får Malin ta tunnelbanan hem istället.

Det är fredagkväll. Jag har haft flera grannungar här hemma hela dagen (tog en föräldrardag idag och var hemma från jobbet)och känner mig helt slut. Nu sitter jag och dricker vin med Andreas och undrar lite över om våra grannar kommer att komma hit snart.
Jag råkade bjuda över dem, lite på skämt, på en öl, och "pappan" i familjen tog det på största allvar. Dessutom hojtad han till en annan granne att de var bjudna på öl och att ahn också skulle komma, men de skulle tydligen fixa en markis först. Jag hoppas att det blåser så pass mycket att det tar flera timmar att få upp den där markisen, så lång tid att de inte tycker att det är någon idé att komma hit.
Jag vet inte ens om vi har någon öl hemma...

Min älskade lillasyster Mia kommer hit från Barcelona någon gång i september. Då stannar hon i ca 10 dagar. På den tiden hade jag tänkt försöka hitta en bra kille åt henne, gifta bort henne till honom, och på så sätt se till att hon stannar kvar här i Sverige.
Hon åker tillbaka till Barcelona efter de här 10 dagarna, men sedan kommer hon tillbaka igen i november (tror jag) och stannar i några månader. Då ska hon alltså redan ha fastnat för den här killen så att hon inte under några omständigheter kan tänka sig att åka vidare till Norge som hon planerat. Så, det här är alltså min egna lilla plan för att få behålla min kära syster i Sverige. Lite som en kontaktannons skulle man kunna säga.
Här är kraven på killen:
*Han ska vara hyfsat lång (Mia är 177cm)
* Mia är 27 år, så åldern bör ligga däromkring.
* Han ska inte bo hemma hos sina föräldrar, ej heller vara arbetslös
* Han måste få henne att skratta!

Det var väl inte så farligt höga krav?
Hjälp mig nu!

I morse när jag steg av bussen vid centralen spöregnade det. I busskuren satt ett fyllo och lyssnade på "Ingen sommar utan reggae" med Markoolio, på en grisrosa bandspelare. Det var nästan bissart.

Jaha... det var ju inte svårt att komma in i det här vardagslunket igen. Nu sitter jag och halvsover och är precis så trött som jag bara är på jobbet. Precis som innan semestern.

Jag drömde om en person i natt, någon som jag brukade drömma om förut. Det var.... omtumlande. Totalt oerotiskt, som vanligt, men mysigt.
Men det var ju bara en dröm!

Det finns några granntjejer i vårt område, de är väl runt 13-14 år skulle jag gissa, som brukar gå omkring och...ja,. jag vet inte vad de gör egentligen...hänger? De här tjejerna (de är3-4 stycken som brukar "hänga") ser väldigt bra ut , har snygga kläder, trendiga frisyrer och lite attityd.
Varje gång jag ser dem förvandlas jag själv till den bleka, fräkniga, töntiga 13-åring jag var en gång. Jag känner mig osäker och lite bortkommen. Som om jag går omkring med hemstickade Musse Pigg-tröjor.
Jag kan undra om det är mig de går och viskar om, om de hånar mina kläder eller min sminkning och vad de tycker om mig.
Jag måste nästan ruska om mig själv ibland för att intala mig själv om att de inte ser mig på något annat sätt än  som en småsur småbarnsmamma, som vilken granne som helst.
De andra grannarna, mammorna, hälsar glatt på de här tjejerna (de är ju faktiskt bara barn) men jag kommer oftast på mig själv med att titta upp under lugg och mumla fram ett snabbt hej, utan att våga se dem i ögonen. Vilken fjant jag är va?
Det är konstigt hur sådant som har hänt för över 15 år sedan påverkar en fortfarande.

Nä, nu tror jag att jag packar ihop och går hem.

Jag sitter på jobbet och vill inget annat än att åka hem igen. Speciellt efter att Andreas och barnen kom förbi för att hälsa på. Neo ville att jag skulle följa med dem till McDonalds och äta lunch och när jag förklarade att jag måste stanna kvar på jobbet för att tjäna pengar sa han att pappa hade pengar som jag kan få. Det var bara att hämta i den där blå saken (bankomaten). Nu är det ju inte riktigt så enkelt tyvärr.
Tur att det är så lugnt här i alla fall. Jag hade inte orkat med någon stress idag.
Bara 3 timmar kvar nu...

Klockan är snart 22 och jag sitter och väntar på att Andreas ska komma hem. Han kommer om en timme. Jag åt ingen middag eftersom jag tänkte att han kunde köpa med sig något hem, men nu var han tvungen att jobba ett par timmar extra. Så jag har tryckt i mig ett paket Ballerina-kakor. Helt själv. Ett helt paket.
Jag är fortfarande hungrig!

Lisa var här med sin lilla dotter idag, och barnen var ungefär lika trotsiga och gnälliga som de varit den senaste veckan. Jag är så trött på mig själv, trött på min egen röst, mitt tjat, mitt gnäll, trött på att antingen vara arg eller irriterad eller trött. Hur som helst gick vi till lekparken här i området så att Nathalie kunde leka lite medan Neo och Lisas dotter Agnens sov i vagnarna.
Nathalie ville inte låta mig och Lisa prata, utan avbröt precis hela hela tiden och tjatade om än det ena och än det andra. Sen ville hon att jag skulle göra fart när hon gungade och tjatade hela tiden att jag skulle putta hårdare och högre, medan jag försökte prata lite med Lisa. Till slut blev jag så tött på hennes tjat om att jag skulle putta (hon kan göra fart själv dessutom) så jag knuffade till gungan ordentligt för att hon skulle få hög fart så att jag skulle slippa putta på ett tag.
Då flög hon av gungan.
Som tur var hade hon cykelhjälmen på sig (hon bor nästan i den)för hon landade på rygg och slog förmodligen i huvudet. Jag blev helt förskräckt och ångestfylld. Hon blev nog mest rädd, men jag skämdes som en hund och sa förlåt tusen gånger. Hon sa att det inte gjorde något, att det inte var mitt fel. Fast det var det ju.
Jag har frågat henne en gång i minuten hur hon mår, så att hon inte har fått hjärnskakning, men hon verkade må bra efter en stund igen.
Så priset för "The worst mom ever" går alltså till mig. Jag är inte stolt över förstaplaceringen.

Andreas jobbar hela helgen, sista dagarna på min semester, så jag är ensam med barnen. Det går inget vidare om jag ska vara ärlig. De är ungefär lika trötta på varandra och mig som jag är på dem, och tålamodet tryter mer och mer. För oss allihop. Nu sitter de och äter lördagsgodis i soffan, för att jag ska få lite lugn och ro.
Jag skulle verkligen behöva städa, tvätta, vika tvätt, dammsuga, allt man kan tänka sig inom hushållsarbete, men jag O R K A R inte. Jag vill bara sova. Så att jag bir en snäll mamma igen. Det är nästan så att jag längtar till jobbet på måndag. Men bara nästan. Mest har ångest.

Det är fredag kväll, och återigen tittar jag på Bambi. Med barnen ska väl kanske tillägas.
Svärföräldrarna har varit här fram till nu och hjälp Andreas med en massa papper som har med firman att göra. Exakt så jag ville spendera min fredagkväll. Exakt.

Nu har jag hunnit med att träffa både Maria och mamma, eftersom de bor ganska nära varandra. Barnen somnade som stockar i bilen på väg hem. Jag också, nästan.

Klockan är 06.48 och Neo har varit vaken i en timme. Jag har semester och borde få sova till åtminstone 9.00, men sånt tar inte ungar hänsyn till tyvärr.
Så nu sitter jag och tittar på Bambi och dricker en gigantisk kopp kaffe. Idag ska vi åka hem till en Maria, en gammal klasskompis och hälsa på.

Vi blev jättesnygga i håret igår, jag och Kattis! Vi gick och shoppade lite och drack latte och kände att vi borde göra sånt flera gånger i veckan.

Vi åkte till Söder igår, jag och Andreas, och satte oss på en uteservering på Medis och drack några öl. Det var jättemysigt och så himla kul att titta på folk. Vi hade lite gratisunderhållning utanför stället där vi satt, i form av en man (möjligtvis uteliggare), som stod i jeans och kavaj (bara) och körde lite moonwalk och andra snygga dansmoves.
Det blev inte så sent eftersom Andreas skulle upp och jobba idag, men det var skönt att komma ut lite.
Óm ett par timmar ska jag åka iväg och titta i affärer och klippa mig tillsammans med min bästa vän. Snagg tänkte jag.
Inte.

Nu har vi dragit ut varenda pinal från klädkammaren ut i vardagsrummet. Det ser ut som om vi precis har flyttat in, och man ser inte ens möblerna. Andreas sätter upp nya hyllor som allt förhoppningsvis ska få plats på senare. Men snart skiter vi i det här, och åker till stan och tar en drink!

Jag tog bort mitt inlägg om utgång, som jag skrev i går kväll. Jag måste nämligen rensa klädkammaren istället. Det är mycket roligare. Vem vill gå ut och sitta och dricka vin på en mysig uteservering när man kan sätta upp hyllor, packa upp kartonger och slänga skräp? Inte jag i alla fall. 

Det går inte bra alls med min bantning. Jag tänkte att kräftor är ju jättebra bantningsmat, eftersom de knappt innehåller några kalorier alls, och det skulle ju ha varit jättebra om det inte var så att jag tryckte i mig 5 rostade mackor med sammanlagt 25 skivor ost till. Och drack flera öl, snapsar och jägermeister.

Idag kom mamma över och hjälpte mig att städa lite, och så åt vi lunch tillsammans. Det var jättemysigt.
Nä, nu ska jag väl ta tag i den där klädkammaren kanske.
Fast jag brde nog sova en stund först? Så att jag orkar.  

Jag är barn- och manledig idag! Andreas kommer i och för sig hem efter jobbet, men barnen är på landet med famor och farfar till på torsdag.
Vi ska äta kräftor ikväll, jag och Andreas. Kanske med kräfthattar, lyktor och snapsvisor när vi ändå håller på.
Det är så underbart väder ute, så jag ska genast dra på mig bikinin och lägga mig och sola på altanen. Och fundera ut hur jag ska lyckas gå ner de typ 5 kilona jag har dragit på mig under semestern, innan jag börjar jobba igen på måndag.

Den här helgen har vi varit barnfria! Jag vet egentligen inte vad vi tänkte på när vi bestämde oss för att åka ut och....fiska och tälta! Men det har faktiskt varit jättemysigt, åtminstone dag-och kvällstid.
Jag är så jäkla mörkrädd, så så fort solen har gått ner har jag velat åka hem. Trots att vi sov på världens gulligaste och minsta ö, som verkligen var supermysig när det var ljust ut, förvandlades den till The Island Of Horror när solen gick ner. Åtminstone i mitt huvud.
Jag föreställde mig alla möjliga och omöjliga varelser eller psyksjuka människor som kunde komma krypande eller krälande ur vattnet bara för att anfalla oss när vi sov. Börjar jag väl tänka på såna saker är det stört omöjligt för mig att somna,så jag har inte fått många timmars sömn i helgen. Men det har varit fint väder och vi har i alla fall fått mycket färg.
Barnen sov hos mina föräldrar och det hade gått jättebra.
När jag skulle lägga Nathalie nu på kvällen, sa hon: -Mamma, jag älskar dig så mycket att jag nästan börjar gråta.
Det var nog det finaste någon har sagt till mig, någonsin (trots att jag vet att hon snarare höll på att börja gråta för att hon var så otroligt trött...).

Det har varit full rulle den senaste veckan. I måndags åkte vi till Lådbilslandet i nykvarn med barnen. Vi tänkte att Neo förmodligen skulle älska alla lastbilar och allt som man fick åka och alla tyckte att det skulle bli jättekul att komma dit.
Nathalie tyckte i alla fall att det var väldigt roligt och ville åka allt som fanns. Neo däremot, som är den fegaste lilla killen i Sverige, vågade inte åka någonting. Jo, han satt och puttrade runt på en liten traktor förresten, och såg extremt sammanbiten ut. sedan sa han att han ville åka lastbil, men efter två meter stannade han bilen och hoppade ur och sa att han hade åkt färdigt.
Efter Lådbilslandet åkte vi direkt till Danne och Mias landställe som låg tjugo minuter därifrån. Det var verkligen jättemysigt och vi hade hur trevligt som helst. Lite väl trevligt kände jag dagen efter. Jag kom knappt ur sängen och var tvungen att gå och lägga mig några timmar på dagen. Kändes så där lagom otrevligt, men de andra skulle basta och jag kände att jag förmodligen skulle kräkas om jag gick och satte mig i 90-graders värme.

Igår hamnade vi på en "kräftskiva" hos våra grannar. Deras barn brukar leka med våra barn och vi gick dit för att hämta Nathalie vid 20-tiden. Då satt de och åt kräftor med ett par andra grannar och bjöd in oss också. Vi drack en massa vin, öl, whiskey och snaps och hade jättetrevligt.
Tyvärr var det sista dagen på Andreas semester och jag tyckte att han skulle ta det lite lugnt med drickat eftersom han skulle upp och jobba idag. Det tyckte inte han. Han försäkrade mig, grannarna och resten av världen om att han minsann skulle orka upp och jobba i alla fall.
Jag fick väcka honom 9.30 i morse. Han gick upp, tog en tugga av sin macka och gick och la sig igen. Så det blev inget jobb idag.