annelie78

Idag är det nyårsafton.
Vi ska bara vara hemma, jag, Andreas och barnen och det känns helt okej ändå. jag hade nästan panik ett tag, men nu ska det bli mysigt. Vi ska klä upp oss, äta tre-rätters och dricka champagne (Pommac till barnen) och titta på nyårsprogram på tv, och sedan går vi ut till parkeringen här borta och tittar på fyrverkerierna vid 12-slaget. Grannarna brukar tydligen samlas där då, och det kan vara trevligt att heja på dem också.
Det snöar idag. Tyvärr verkar det smälta bort, men nu tyckte jag det såg ut som om det låg ett tunt tunt lager snö på gräsmattan i alla fall. Neo och nathalie står nästan och rycker i overallerna, redo att plocka fram pulkorna, men tyvärr tror jag de får vänta förgäves. Åtminstone idag.

Nu har det gått så många dagar sedan jag skrev senast att jag inte riktigt orkar skriva. Det har varit Julafton -den var mysig och lugn, och så har det varit juldag och annandag och där hände det inte mycket.
Andreas jobbar de här dagarna och jag är hemma med barnen.
Igår kom Kattis hit med sina små tjejer och det var lika mysigt att träffa dem som vanligtm, och barnen hade lika kul och röjde ungefär lika som de alltid gör. Jag var helt slut i huvudet efteråt och däckade nästan i soffan vid 20-tiden.
Nathalie hade feber igår kväll så idag är vi hemma och tar det lugnt.
Just nu känns vårt radhus som SingSong, eller vad det där fängelset nu heter, där mina barn är fångvaktare...
Jag får nästan panik av att vara hemma och aldrig få vara ifred. Jag skulle bara vilja ha en dag eller en kväll för mig själv, och få göra vad jag vill. Titta på tv om jag vill, eller gå ut och ta en öl om jag vill.
Helgen efter nyår ska Andreas på herrmiddag och då hade jag velat gå ut eller kanske ha nån kompis här på middag, men nu har jag ingen barnvakt så jag får sitta hemma med barnen. Igen.
usch, vad jag gnäller! Jag har känt mig ovanligt gnällig och låg den senaste tiden, och känner mer och mer att jag behöver tid för mig själv. Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att få till!

Vi hade julfest här på jobbet i tisdags. Jag har medvetet valt att inte berätta om den förrän nu.
Jag fungerar nämligen så att jag, dagen efter tex en julfest/utgång, oftast inte har hunnit få någon bakisågren. Dagen efter brukar jag snarare känna att det inte var så farligt kvällen innan, att jag faktiskt inte drack så mycket, inte gjorde bort mig så fasligt illa, inte dansade mer eller konstigare än någon annan osv.
Men dagen efter DET brukar det komma, med full styrka istället. Det är som om min hjärna behöver en extra dag för att smälta allt på, och förmodligen sorterar den bort de allra värsta delarna den första dagen, för att skona mig lite när jag ligger där med min huvudvärk. Eller nåt.
Jag tror att för de flesta kommer den värsta ångesten dagen efter, för att sedan lägga sig något dagen efter det. Men för mig är det alltså tvärtom.
Så hade jag skrivit om julfesten igår hade det varit ett glatt och skojfriskt inlägg.
Idag känner jag mest att jag inte vill skriva om det alls.
Jag har, genom en arbetskamrat, fått veta att jag tex inte alls dansade så diskret som jag trodde att jag gjort. Han fick mig att få ångest över saker som jag inte ens har det vagaste minne om att jag gjort eller sagt, så idag vill jag helst bara gömma mig under bordet här på jobbet och låtsas som om jag inte fanns. Jag kan knappt se folk i ögonen.
Jag tänker inte gå in på några detaljer (och det är ju ganska svårt när man inte minns några sådana heller), men vi kan ju bara konstatera att idag har jag ångest!

Jag orkar egentligen inte riktigt skriva om helgen som varit. Jag har varit på väg flera gånger, men så har jag ångrat mig.
Men i korta drag så hade jag en jättemysig fredagkväll med Nathalie hemma hos Kattis och hennes döttrar. Vi åt middag och drack lite vin och pratade, och sedan tog jag och Nathalie taxi hem vid 22.30-tiden.
Dagen efter var bara jobbig, tråkig och bråkig så den vill jag inte skriva om.
I söndags gick jag upp tidigt för att åka till Annelies "hårprov" i Fridhemsplan. Hon gjorde en bruduppsättning på mig och sminkade jättefint, och sedan blev jag fotograferad i hennes brudklänning! Tyvärr glömde jag helt bort att be henne ta kort på mig med min mobil, men hon skulle få bilderna av fotografen i veckan och då får jag förhoppningsvis kopior.
Det var riktigt kul att stå där och posera framför fotografen, men jag log nog inte på en enda bild. Det spelar egentligen ingen roll, eftersom det var håruppsättningen som skulle fotas och inte jag, men det hade varit roligt om bilderna blev bra.
Efter det hämtade Andreas och barnen mig och så åkte vi till julmarknaden på Gröna Lund och gick och frös där i ett par timmar, med gnäll-Neo och krav-Nathalie. Det var mysigt ändå.
Idag ska jag åka till stan och handla julklappar. Jag har inte köpt en enda än så länge. Jag börjar få lite panik. Lite smått bara.

Igår gjorde jag bort mig så mycket att jag bara ville dö.
Jag skulle åka till centrum en snabbis för att köpa en sista-minuten-tomtedräkt till Neo och sen skulle jag passa på att handla lite mat. Jag visste att jag inte hade så mycket pengar på kortet, men jag var ganska säker på att jag hade åtminstone 200:-, så jag stoppade ner det jag behövde i korgen, såsom bröd, mjölk och bullar till Luciafikandet som skulle vara idag på dagis samt en middagsrätt till mig.
När jag kom till kassan gick det på 174.50 (eller nåt liknande) och jag drog mitt kort som vanligt.
Och det stod "Medges ej".  Det finns nog inga ord som jag tycker mer illa om än just dessa i betalsammanhang...
Jag blev lite förbryllad men tänkte att jag får väl ta bort min middag då, om det nu var så att det fattades några kronor.
Men jag försäkrade kassörskan om att jag faktiskt hade pengar på kortet men att jag måste ha räknat lite fel. Kassörskan drog av middagsmaten från kvittot och den nya summan blev 140-nånting.
Jag drog kortet på nytt. Ännu en gång stod det "medges ej" och jag kände hur jag började svettas och att rodnaden spred sig över hela ansiktet.
På det här sättet fortsatte jag med två-tre varor till, en i taget, men den visade samma sak fortfarande.
Jag lät kunderna bakom gå före mig medan jag gjorde allt för att jorden skulle öppna sig under mina fötter. Jag sa till kassörskan att jag skulle ringa min man och be honom föra över pengar till mitt konto (det går på någon minut). Naturligtvis var batterierna slut så telefonen var stendöd.
Det kändes som ett stort skämt när jag var tvungen att berätta det för henne. Kassörskan var så snäll och gullig att hon till och med stängde kassan för att jag skulle slippa bli stressad, och sedan föreslog hon att jag skulle försöka ta ut pengar i automaten som låg vid ingången, eftersom jag försäkrade henne om att jag verkligen hade pengar på kortet.
Jag sprang bort till automaten och fumlade in koden så fort jag kunde, men då fick jag beskedet att det var ett tekniskt fel och att jag skulle försöka senare. Jag trodde att jag skulle börja gråta! Hade det inte varit för att klockan var 18.45 och för att jag verkligen behövde mjölken, brödet och det där jäkla fikabrödet till dagis så hade jag skitit i alltihop och smygit iväg.
Men jag gick min "walk of shame" tillbaka till den snälla kassörskan (som förmodligen satt och svor över mig..)och förberedde mig på att berätta om min absoluta pengabrist, när jag helt plötsligt tittar ner i plånboken och ser att jag har kontanter!
Så jag är tvungen att säga att jag hittade pengar (hon trodde nog att jag snodde dem av någon) och att hon kunde lägga på ett par av varorna hon hade dragit av. Så hon la på en efter en till jag sa stopp, eller rättare sagt till plånboken sa stopp. Allt det här tog säkert en kvart, men det kändes som om jag stod i den där kassan med den där kassörskan och skämdes och skämdes i flera timmar. Jag stammade fram ett tusen tack för att hon hade varit så hjälpsam och en massa ursäkter och sprang därifrån det fortaste jag kunde.

Det känns som att det är ett skämt, det här med jag och jobbet. Jag är ju aldrig där. Först var jag sjukskriven i 3 veckor, sedan jobade jag i två dagar och därefter blev jag sjukskriven på haltid, men jag har nog jobat mindre än så i alla fall pga läkarbesök och sjukgymnasten.
Idag måste jag vara hemmamed Neo som är hostig. Han har varit förkyld i flera månader och nu hostar han så mycket på nätterna att ingen av oss får någon sömn alls. Så i morse ringde jag till doktorn och vi fick en tid kl. 13.00. Jag hoppas att han får antinbiotika, och inte bara hostmedicin.
Så nu sitter vi och svullar lussebullar, han och jag.

Jag såg världens mysigaste och mest underbara film i söndags. "Love actually". Det är en sån där film som jag har fått för mig att jag har sett för längesen, men när jag väl började titta insåg att jag faktiskt har missat den!
Den var helt underbar! Kanske kanske lite väl blajromantisk och mesig emellanåt, men det var precis en sån film jag behövde. Jag älskar Hugh Grant också, så det gjorde ju inte filmen sämre.

Idag var Michael Persbrandt här på jobbet med sin flickvän och jättestiora hund. Vi stod som tre muppar här i receptionen och lutade oss så långt fram vi bara kunde för att få en skymt av dem. Hoppas ingen såg oss.

Igår tog jag barnen och åkte hem till mamma och pappa, för att Andreas skulle kunna börja riva i tvättstugan. Jag var borta i 5 timmar och på den tiden plockade han bort takpappen. På 5 timmar...
På kvällen åt vi middag hos våra grannar och hade jättetrevligt. De hade gjort både en massa småplock till förrätt, sedan lax i folie i ugn med någon slags potatisbakelse till varmrätt, samt apelsinchokladpannacotta till eferrätt. Jättegott!
tyvär blev Andreas dålig ett par timmar efter middagen (förmodligen var det något han åt..)så han var tvungen att gå hem vid 00-tiden. Jag gick en halvtimme senare också, och då hade barnen hållt sig vakna under hela kvällen. De somnade på 5 sekunder när vi kom hem.
Andreas mådde dåligt hela natten, så vi åkte inte till julmarknaden idag som vi hade tänkt. Istället åkte vi till Tyresö centrum och lät barnen välja ut varsin leksak som de skulle kunna roa sig med under eftermiddagen.

Nu har jag smällt i mig en fet pizza och känner mig spyfärdig..

Marie Picasso vann. jag hoppades verkligen verkligen på Amanda. Hon var så cool, så häftig, så snygg och så...cool! Marie var också bra (uppenbarligen), men Amanda har så mycket mer personlighet. Ja ja skit samma...
Det kommer säkert gå bra för Amanda också, det brukar ju gå bättre för de som INTE vunnit Idol.
är det tex någon som hört någon annan låt av den där Marcus, som vann förra året, än vinnarlåten?
varför skriver jag ens det är? jag bryr mig ju inte egentligen! Jag har sett typ 3 avsnitt av Idol.

Idag hade jag en ganska soft dag. Jag var hos läkaren vid kvart i tio i morse, sedan åt jag lunch och sen skulle jag vara hos sjukgymnasten vid halv två. Jag jobbade alltså inte alls. Läkaren sjukskrev mig på halvtid under hela nästa vecka, och sedan skulle vi höras.

Nu sitter jag och tittar på Idol-finalen medan Andreas spelar X-box. jag har druckit 4 glas vin och tänker inte ens försöka korekturläsa det här efter jag skrivit klart. Jag hoppas Amanda vinner, men jag tror tyvärr att det blir Marie.
jag pratar om Idol alltså. Om nån undrade.

"Women doesn't want to hear a mans oppinion. They just want to hear their own, but in a deeper voice".
Det var kul sagt tyckte jag!

Jag ringde läkaren i morse, så nu jobbar jag halvtid istället.
Jag ska träffa honom på fredag så vi får se vad han säger då, men fram till dess ska jag göra så och så sjukskriver han mig retroaktivt. Jag hoppas jag kan få jobba halvtid fram till magnetröntgen den 14:e i alla fall.
 Så idag jobbar jag mellan 14.30 och 18.00. Det känns helt sjukt! I morgon blir det förmodligen mellan 8.00 och 11.30.
Så nu sitter jag här hemma och myser och det spöregnar ute. Det känns helt okej faktiskt!

Idag är jag tillbaka på jobbet igen efter tre veckors sjukskrivning. Ångesten igår kväll var ganska påtaglig och jag hade svårt att somna. Nu när jag väl är här känns det rätt bra ändå, förutom att ryggen gör ont.

Vi bakade pepparkakor igår. Inte alls goda, men barnen tyckte nog att det var kul i alla fall. Jag åt en massa peparkaksdeg istället för lunch och mådde jätteilla efteråt, och var tvungen att lägga mig i soffan ett tag.
Som ett barn.

Jag har precis gjort ett pepparkakshus med barnen. Det blev förjävla fult.
Jag använde smält socker för att sätta ihop de färdiga husdelarna (som jag lyckades ha sönder på flera ställen)och det var ca 1000 grader varmt, så nu har jag brännblåsor på tre fingrar och barnen har lärt sig ungefär 7 nya svärord.
Nathalie sa "-Mamma, det här går inte speciellt bra. Jag går och tittar på film istället."

Vi har barnvakt nu på dagen för att kunna julstäda och julpynta lite. Julpynta "lite" blev mycket. Jag drog upp julgardinerna och hela kittet. Allt sånt där blir så mycket mysigare nu när man har barn.
Jag och Andreas har för ovana att alltid dricka öl eller vin när vi har våra städdagar.
Innan vi fick barnen hade vi en "städdag" som slutade med att vi började grogga och gick ut på krogen istället. Det här blir nog ingen sån dag eftersom barnen kommer om 40 minuter... Vi har lovat dem att vi ska göra pepparkakshus när de kommer hem.

Nathalie, min 4-åring, satt och tittade på Bolibompa igår och då var Dogge (Doggelito, eller vad han heter)med i nåt av programmen, och Nathalie konstaterade att han var "en tjusig kille".
Tjusig?!
Vem använder det uttrycket?? Inte jag i alla fall! Och definitivt inte om DOGGE!