annelie78

Hur som helst så har vi ett nu ett jäkligt snyggt sovrum med en jäkligt snygg tv. Som vi måste gömma undan varje gång Andreas föräldrar kommer på besök eftersom de förmodligen inte kommer att tycka att det är helt okej att vi har köpt en ny 32 tums LCD-tv när vi är skyldiga dem pengar.

Skrek jag ut mitt förra inlägg, eller?
Andreas fick ett ryck och bestämde sig för att vi ska ha en LCD-tv i sovrummet och tog med sig båda barnen till Elgiganten/OnOFF/Siba eller vad fasen det var. Jag skiter i vilket, huvudsaken är att jag är E N S A M!
En hel timme för mig själv!
Jag måste vika tvätten och dammsuga.

Jag är så trött på mina barn just nu. De bara bråkar, gapar, skriker och trotsar precis hela tiden. Andreas håller på och fixar och trixar med en massa grejer här hemma så det är jag som får försöka ta hand om barnen. Jag orkar inte det just nu. Nu sa jag att jag skulle fixa med tvätten och rymde till datorn istället.
Igår skrek Neo ut över hela grannskapet -"MAMMA SLOG MIG!!!" för att jag lyfte ner honom för trappan fast han inte ville. Han sprang ut till Andreas som stod och väntade med bilen här utanför eftersom vi skulle åka till Ikea (det var ju också ett jäkla äventyr...), och gapade för full hals om att jag hade slagit honom. Säkert fyra, fem gånger så att ingen kunde undgå att höra honom. Kändes lagom kul. Speciellt eftersom grannarna fömodligen redan tror att vi spöar upp våra barn, så mycket som de gastar här hemma.

I morgon ska vi åka till Lådbilslandet och sedan direkt till ett par kompisars landställe som ligger där i närheten. Det känner jag verkligen jättemycket för. Inte.
Jag känner för att ockuppera en liten etta eller tvåa någonstans, kanske på söder, och bara vara ensam. Kanske gå ut och sätta mig på en uteservering och ta en öl om jag har lust. Köpa hem kinakäk och hyra filmer och ligga i soffan. Helt själv.
Men jag ska inte klaga. Jag har det bra ändå, såklart, men ibland kryper det i hela kroppen på mig för att jag aldrig får vara ensam.

*Riva den gamla altanen för att kunna bygga ny lite senare i höst
*Rensa i klädkammaren
*Rensa i förrådet
*Måla om i vårt sovrum och sätta en fondtapet
*Måla Neos garderobsdörrar
*Göra fint på balkongen


SAKER SOM VI HAR GJORT PÅ SEMESTERN HITTILLS:

*Målat om i vårt sovrum och satt fondtapet


That´s it.

Idag har jag bakat stora kanelbullar! Jag har redan ätit upp fyra av dem. Så gick det med den bantningen.

Igår kväll satt jag och Andreas och spelade fotboll på X-box och drack vin. Mycket vin. Det var förresten mest jag som drack vin. Mycket vin.
Jag blir ganska aggressiv när jag blandar alkohol och tv-spel. Så jag var förbannad under i sort sett hela spelet, för att mina gubbar inte gjorde som jag ville, för att Andreas var mycket bättre än vad jag var (och nyktrare), för att jag inte lyckades göra ett enda mål under två timmar osv. I morse vaknade jag med huvudvärk såklart.
 

Neo har hög feber och yrar och skriker i sömnen. Som om han ser läskiga saker som inte vi ser. Jätteobehagligt! Inte minst för honom själv så klart. (Jag hoppas bara att han inte ska börja kräkas!)

Igår fick Nathalie och Neo en stor balk över sig. Den är ungefär 2½ meter lång och ca 1½ dm i diameter och stod lutad mot en vägg här utanför. Vi ska ha den till att stötta upp balkongen med senare. Hur som helst så lekte barnen precis där den stod, trots att vi sa till dem flera gånger att de inte skulle hålla till precis där.
Nathalie råkade stöta till den och den ramlade rakt i huvudet på henne, och Neo fick den över handleden.
Det gick bra för båda två som tur var. Nathalie fick en stor bula och Neo blev bara lite röd och svullen, men det gick över efter ett litet tag.
Men precis när det hände kändes det som om det var vår familj i ett nötskal: Två skrikande ungar och två hysteriska, virriga och nästan lika skrikande föräldrar och total kaos. Som vanligt. Med eller utan olyckor.

Nu är vi hemma från landet. Vädret var lite väl ostadigt nu på slutet, och då längtar i alla fall jag bara hem.
Annars har vi haft supermysigt, och vi har haft flera kompisar ute i omgångar. Vi har nog grillat nästan precis varenda dag, och druckit mängder med öl och vin, så jag vill varken se det ena eller det andra på några dagar. Det skulle kanske vara vin då...
Just nu har jag världens huvudvärk och orkar inte sitta här egentligen, men jag ville lägga upp lite bilder först.
Nu ska vi vara hemma i några dagar,men om vädret tillåter (vilket töntigt uttryck egentligen! Vad skulle vädret annars göra? Förbjuda?)så åker vi ut till landet igen på fredag.
Nu går jag och lägger mig.

Om en liten stund åker vi till landet, så nu blir det en liten bloggpaus på en vecka eller så. Trevlig sommar!

Andreas har i alla fall drabbats av fredag-den-13:e-olyckor. I morse glömde han sitt kontokort i min väska, och därför  kunde han inte åka och köpa det material till jobbet som han behövde. Han måste jobba i morgon också bara därför.
Nu startade inte hans firmabil heller, och när han skulle gå ur bilen för att putta på (den brukar gå igång igen då) så började det spöregna. Nu sitter han i bilen på en parkering i Trollbäcken och muttrar.

...kvar till semestern börjar!! Jippidijappedihooo!!
Det ska bli så jäkla skönt att skönt att slippa gå upp 5.30 varje morgon! I och för sig kommer barnen förmodligen ändå vakna runt 6-tiden...
Äh, in med en film i dvd:n och två muggar välling så kan man sova 1½ timme till.

Det är fredag den 13:e idag. Än så länge har jag klarat mig från olyckor(förutom att vår bröllopsdag är idag. Ho ho ho...), men jag undrar i mitt stilla sinne hur länge det kommer att hålla i sig.
Någon som har råkat ut för något än?

Det är cirka 400 meter att gå från bussen till min ytterdörr. På den korta vägen såg jag inte mindre än 17 stycken mördarsniglar!
Fram till för något år sedan trodde jag att de där sniglarna var farliga. Det hör man ju på namnet. Mördarsniglar.
Okej, jag trodde väl inte trodde att de hoppade upp och ströp människor, men kanske att de var lite som blodiglar. Eller i alla fall giftiga på något sätt, att man kunde dö om man åt dem (om man var hund eller något annat skräpätande djur). Nu vet jag ju att de inte är farliga för någon annan än möjligtvis salladsbladen.
Men varför heter de då mördarsniglar?

Nu sitter jag och småfnittrar och rodnar (för mig själv), men jag blev så otroligt smickrad nyss!
Det var en kille här för att lämna ett manus eller något liknande till någon av våra konsulenter, och han har varit här tidigare så vi småpratade lite om ingenting. Han är alltid väldigt trevligt och glad, och idag var han extra trevlig och pratsam. Ungefär 20 minuter efter att han hade gått härifrån ringde han hit och lät väldigt nervös, och frågade om det kanske tyvärr var så att jag var gift och hade barn eller om han kanske hade tur att jag var singel. Jag sa att det stämde att jag var gift och hade barn och han sa att han misstänkte det men att han ville chansa för att han tyckte att jag var så fin! Jag sa att jag blev väldigt smickrad, för det blev jag och nu sitter jag här och ler som ett psycho. 
"Jaha, vad var det med då?", tänker ni säkert, och det kanske är vardagsmat för många, men som utarbetad (nåja, uttröttad kanske)blek, två-barnsmamma suger man åt sig sånt som en svamp! I alla fall jag.
Jordens egokick var det!
(Jag hade nog inte tackat ja till en dejt med honom även om jag hade varit singel, men ändå.)

Jag har inte riktigt förstått eller vant mig vid det här radhusfenomenet som även kan kallas "mitt-hem-är öppet-för-allmänheten,-kom-in-och-titta-när-du-vill,-helst-när-det-är-som-allra-mest-olämpligt".
Vi har bott i vårt hus sedan oktober och fortfarande blir jag lika förvånad över att folk verkar tycka att det är helt okej att bara "kika in för att se hur det ser ut". Det kan vara nio på kvällen när vi har lagt barnen och titar på tv (hände senast i måndags) eller när man står och lagar mat, eller i stort sett när sjutton som helst. Vissa kan tycka att det är trevligt med den här öppenheten, eller vad man ska kalla det, men jag får mest ångest när det kommer in grannar titt som tätt, helt oanmälda, och ska inspektera varenda vrå.
För oftast har jag inte hunnit bädda sängarna, dragit upp rullgardinerna, plockat undan disken eller dammsugit på morgonen innan jag åker till jobbet, och jag orkar sällan när jag kommer hem heller. Och det är då alla får för sig att det är okej att svänga förbi.
Igår tex kom en av de nyinflyttade grannarna förbi för att titta hur vi hade målat vår ytterdörr(?), och när han stod där i dörröppningen tyckte han att han kanske lika gärna kunde få komma in och se hur vi har det nu när vi har renoverat. Andreas bjöd glatt in honom (som han brukar göra, helt utan att bry sig om att vi har hela garderoben utspridd i huset).
Jag protesterade lite lamt och började ursäkta röran, men grannen travade bara in och öppnade alla dörrar som gick att öppna(fast jag lyckades hindra honom från att öppna dörren till tvättstugan), och sedan knatade han och Andreas upp på övervåningen eftersom han ville se vårt sovrum! Då fick jag nästan panik eftersom jag visste att det inte var bäddat, rullgardinerna fortfarande var neddragna och att det låg kläder över halva golvet.
Dessutom visste jag att det låg ett par trosor precis innanför sovrumsdörren. Ett par fula trosor med Snobben på! Jag har dem som "sovtrosor" alltså (såklart!! Jag har inget annat än skiraste sidenspetsstringtrosor på mig till vardags! Tro inget annat...!)
Skit samma, hur som helst så går de in i sovrummet och det låter som om de är där länge och väl, och jag kunde inte tänka på annat än att han ser mina Snobbentrosor på golvet! Den här grannen ser rätt bra ut också, det kanske bidrog lite till min ångest...
Jag kände att mina kinder hettade när de kom ner därifrån, och jag fortsatte att ursäkta mig för att det var så stökigt hemma. Han skrattade bara och tyckte att vi hade jättefint och snygga detaljer (det var ju inte trosorna han menade i alla fall!)och allt vad det var.
Så nu kommer jag för evigt att vara "granntjejen-med-snobbentrosorna" för honom. Det känns inte så bra.

Jag gjorde ett personlightestest för ett par veckor sedan. Efter att ha svarat på säkert 200 frågor om mig själv, hur jag skulle reagera i olika situationer, hur jag känner inför vissa saker osv, fick jag veta att jag skulle få en sammanfattning muntligt inom kort. Sedan glömde jag bort testet.
Igår vid 21-tiden ringde en man och presenterade sig som Åke (eller något liknande)från Skåne.
Han var utvald att ge mig utvärderingen av mitt personlighetstest tydligen.
Tyvärr pratade han väldigt bred skånska, och att han dessutom pratade extremt fort och något sluddrigt gjorde inte det hela tydligare, men annars var det... intressant. Jag önskar att jag hört lite mer av vad han sa, men det var något om att jag har svårt att säga ifrån och att jag är alldeles för snäll, har lätt för att bli förbannad (och jag fick en lång förklaring till varför jag blir det, och hade jag bara förstått vad han sa så hade jag kanske kunnat göra något åt det), att jag skulle vilja vara gladare än jag är osv.
Jag visste inte riktigt vad som förväntades av mig under det här, nästan 10 minuter långa, samtalet. Skulle jag bara sitta och nicka utan att kommentera? Skulle jag komma med protester när han sa något som inte stämde? Jag försökte mig på något slags mellanting och satt och hummade lite och la in små kommentarer om han fick in någon fullträff, och vid något tillfälle sa jag att det nog inte riktigt stämde ändå. Samtalet slutade med att han försökte pracka på mig inte mindre än två böcker och tre häften som skulle kunna hjälpa mig att bli en bättre människa. Så kallade självhjälpsböcker, tror jag det kallas. Jag mumlade något om att vi har det så otroligt dåligt ekonomiskt för tillfället men att jag kanske kunde återkomma om det senare. As if!

Det luktar kräks längs hela Valhallavägen. Det är helt vedervärdigt!
Jag har kommit på att stanken kommer från träden som står längs trottoarerna och i den här gångvägen i mitten av Valhallavägen. Vad är det för träd?
Varför i hela fridens namn väljer man att plantera träd som luktar gammal uppkastning varenda sommar? För den där lukten infinner sig ofelbart varenda sommar och det är lika äckligt och chockartat varje gång. Hur kan något stinka så hemskt? Man skulle kunna tro att hela Valhallavägen har fått vinterkräksjukan.
Jag har nog aldrig varit så bra på att hålla andan som jag har blivit nu. Det tar ca 7 minuter att gå från Karlaplans tunnelbana till mitt jobb.

Det känns som om den här sommaren bara regnar bort. Jag jobbar i och för den här veckan, men nästa vecka måste det bli fint väder!
Helgen på landet har varit jättemysig trots dåligt väder. Barnen har haft jätteroligt tillsammans, och det är alltid lika kul att umgås med våra kompisar, oavsett väder.

Vi hyrde filmen "Click", med Adam Sandler igår. Den var jättebra faktiskt! Både rolig, sorglig och tänkvärd. Jag grät som en bebis under den "sorgliga" delen av filmen, och det hjälpte inte att den slutade lyckligt, för jag var fortfarande så knäckt efter det ledsamma så jag satt och snyftade mig igenom slutet. Man fick sig en tankeställare i alla fall, och det kan ju behövas ibland.

Hittade en sida med roliga citat. Här kommer ett urval:

"Statistiken om mental hälsa säger att en person av tio lider av någon sorts mental sjukdom. Tänk då på nio av dina vänner. Om de är helt okej, så kan det vara du!"
Rita Mae Brown

"Det är för väl att lögnen finns ­ för tänk om allt man hörde skulle vara sant."
Albert Engström

"Fantasi är bättre än kunskap"
Albert Einstein

Jag har alltid velat vara någon, men jag borde nog ha preciserat mig lite bättre."
Lily Tomlin

"Ibland tror jag att krig är Guds sätt att lära oss geografi."
Paul Rodriguez

Alla generaliseringar är farliga, även den här.
Alexandre Dumas fils.

Handla inte mot andra som du skulle vilja att de handlade mot dig. Ni kanske inte har samma smak.
George Bernard Shaw

Förr tyckte jag att jag hade svårt att bestämma mig, men nu är jag inte så säker längre.
Woody Allen

För många, många, MÅNGA år sedan jobbade jag som servitris på en lunchrestaurang/kvarterskrog.
Det var ett roligt men ganska stressigt ställe att jobba på, men ibland, om vi hade jobbat på riktigt bra (läs:flirtat tillräckligt med de manliga gästerna)kunde vi få ganska bra med dricks.
En fredagkväll (för nästan 8 år sedan)fick jag väldigt bra med dricks och kände mig glad och nöjd med mig själv.
På väg hem går jag av i Slussen för att byta tunnelbana, och medan jag står där kommer en man gående(vinglande snarare) mot mig. I mitt lilla lyckorus som jag befinner mig i för tillfället (för att jag har så mycket pengar)tycker jag att han ser ut att vara en trevlig och sympatisk man.
I själva verket var han påtänd och förmodligen påverkad av allt möjligt som går att bli påverkad av, men det märkte jag inte då. Hur som helst så stapplar han fram till mig och frågar om jag har en liten slant att avvara "till mat och härbärge" (läs; sprit och knark).
Eftersom jag känner mig så välbärgad själv, jämfört med den stackars trasige, fattige mannen, hivar jag glatt upp en hel hundralapp(!)
Mannen blir alldeles till sig, och jag kunde nästan se hur han skulle småspringa till Dressman(?) för att köpa sig en värmande halsduk och sen snabbt över till 7eleven för en stadig lunch, allt med ett stort leende på läpparna och huvudet fullt av tankar på vilken underbar människa (jag alltså) han precis hade mött. Okej, man kanske inte får så mycket för 100 spänn, men för honom måste det ha varit en förmögenhet. Tänkte jag.
Han tackar så hemskt mycket och går (vinglar)iväg.
Nöjd med mig själv och med den där härliga känslan av att ha gjort något riktigt bra i bröstet står jag och småler för mig själv i väntan på tunnelbanan. Efter ungefär tre minuter hör jag en skrovlig harklande röst bakom mig. Jag vänder mig om och ser samme man stå där, med utsträckt hand och hör, som i slow motion, att han frågar om jag kan avvara en slant.
Jag stirrar på honom och säger lite oförstående och förvirrat att jag ju precis, för bara några minuter sedan, gav honom en hel hundralapp.
Han möter min blick, med sina skelande ögon där pupillerna var stora som Globen, och det är DÅ jag inser att den här mannen är ju knarkare och förmodligen alkoholist också och han förmodligen överhuvudtaget inte minns att jag har gett honom massa pengar.
Jag överväger att försöka slå ner honom och ta tillbaka pengarna, men behärskar mig i sista sekunden när jag inser att pengarna förmodligen redan har gått till dagens 10:e sil eller något liknande.
Så jag muttrar bara att jag tyvärr inte hade några pengar att avvara och ser besviket efter honom när han går till nästa mäniska för att be om pengar.
Den där härliga känslan i bröstet byts snabbt ut till en känsla av meningslöshet och att jag istället för att ha gjort något bra, bidrog till hans fortsatta missbruk.
Jag slutade ge pengar till hemlösa efter det.

Nu har jag sett de här listorna i flera bloggar och eftersom jag inte har någon som helst skam i kroppen, kopierar jag helt sonika en (men med mina egna svar naturligtvis!). Trots att jag vet att det inte är någon som egentligen är det minsta intresserad av att veta vad jag åt, hörde, sa eller när snöt mig sist.

Nämn något som gjorde dig glad igår: När jag fick träffa mina barn efter jobbet.
Vad gjorde du kl 08 imorse?  Öppnade växeln i receptionen.
Vad gjorde du för 15 min sedan? Läste Aftonbladet på nätet.
Det sista du sa högt? "Ingen fara. Försök igen" till en som ringde fel. 
Det senaste någon sa till dig: "Tack, det ska jag göra"
Vad har du druckit idag? En stor latte.
Vad var det senaste du åt? En ost- och skinkmacka från 7eleven
Vad var det senaste du köpte? En stor latte och en ost-och skinkmacka...
Vad är det för färg på din ytterdörr? Vit
Vad är det för väder hos dig nu? Soligt och ganska varmt tror jag.
Godaste glassmaken? Nougat eller hasselnöt. Eller är det typ samma sak?
Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Japp
Sover du tungt? Inte för fem öre.
Drömmer du mardrömmar? Ja, titt som tätt. Senast i natt.
Trivs du med ditt jobb? Jag trivs med tiderna, vissa arbetskamraterna, och i viss mån själva jobbet också, om det bara inte hade varit så ini helvetes jäkla seeeeegt!
Favoritklädsel? Jeans, top och höga klackar. Eller klänning förresten!
Favoritlåt just nu? "The way I are"  och "Scream" med Timbaland
Vad ser du om du tittar till höger? Fönster med halvt neddragna persienner.
Vad gör dig glad just nu? Om jag skulle få gå hem?
Vad ska du göra härnäst? Gå hem? Eller kanske äta lunch? Eller bara helt enkelt sitta av tiden här till klockan blir 16.00. Sen gå hem.
Höger eller vänsterhänt? Höger
Humör just nu? Trött och seg
Favoritgodis? Choklad och saltlakrits
Kläder just nu? Jeans, grått linne, svart kofta och svart högklackade skor med "peeptoe"
Sommarplaner? Sova, sola, bada och lata mig. Och umgås med familj och vänner.
Hur många kuddar sover du med? En
Spelar du något instrument? Nej
Morgon eller nattmänniska? Inget av det! Jag är alltid trött nu för tiden. Men jag är hellre uppe på natten än tidigt på morgonen.
Vad är viktigast för dig? Att mina barn och min man får vara friska och lyckliga.
Är du kittlig? Så in i h....
Snarkar du? Nej
Stjärntecken? Vågen
Äckligaste insekten? Getingar!
Stökigt eller välstädat? Jag VILL ha välstädat med lyckas nog bättre med att ha stökigt.
Längtar du mest efter just nu? Ledighet!

Nu har jag 40 minuter kvar att jobba. Det ska bli spännande att se om vakten verkligen kommer kl 16.00 för att lösa av mig, eller om han/hon tror att det är 17.00 som gäller fortfarande.

Helgen har varit jättebra och kul på alla sätt!
I lördags var jag och Andreas ute och åt på Thaiboat med 6 stycken av hans kompisar. Andreas trodde att det bara skulle vara han och jag, så han blev (glatt) överraskad när hans kompisar satt där när vi kom in till restaurangen.
Vi hade jättetrevligt och maten var supergod.
Efteråt gick vi till Clarions hotellbar och drack väldigt många drinkar. Andreas vann pengar på Black jack, och jag beställde drinkar för vinsten. Vi gick ändå plus!
Efter hotellbaren droppade fyra av kompisarna av (ena tjejen var gravid, och en av de andra hade sin 4-månaders bebis med sig), så jag, Andreas, Peter och Kajsa gick till Underbara bar och drack nån drink var, och därifrån gick vi och käkade kebab. Efter det gick vi hem till Peter och Kajsa eftersom de bor precis där i närheten.
Killarna spelade lite X-box och jag och Kajsa satt och pratade, men sedan gick hon och la sig och jag höll på att somna i deras soffa, så vi tyckte att det var dags att åka hem.
Igår fick vi sova ut ordentligt eftersom barnen sov över hos sin farmor och farfar. De kom hem med barnen runt tre-tiden på eftermiddagen.
Jag mådde hyfsat bra igår, trots huvudvärk.
Och nu är det måndag igen...
Jag har förresten kommit över mina "Ska-jag-dö-nu?"-tankar. Jag har fortfarande svårt att svälja, men jag har börjat inse att det förmodligen inte är cancer...