Omvisning

Jag var så fruktansvärt låg igår. Jag vet inte riktigt vad det berodde på.
Förmodligen ett flertal faktorer såsom stressen över att inte ha köpt någon lägenhet ännu, vetskapen om att vi faktiskt ska flytta från radhuset, oron över en vän som jag bryr mig väldigt mycket om och en hel del annat.
Hur som helst så känner jag mig mycket gladare idag!

Idag ska jag titta på Lägenheten igen (med stort "L") tillsammans med mamma och pappa. I morgon börjar budgivningen och i tanken har jag redan vunnit den.
Det slog mig att om jag nu skulle få just den lägenheten så behöver jag köpa en massa nya möbler. Ungefär allt. Sängar till barnen, säng till mig själv, soffa, soffbord, matta osv.
Andreas kommer att ta sängen när han flyttar, eftersom den var hans sedan innan, barnen sängar eftersom de kommer ha varsitt rum hos honom, kanske sofforna också men det får vi diskutera lite.
Det är ganska bra mellan mig och Andreas i alla fall, just nu. Vi håller sams så gott det går, och vi pratar mycket om hur det kommer bli när vi har separerat, hur vi ska göra med barnen, hur det blir när/om någon av oss träffar en ny osv. Det känns skönt att vi kan prata så där. Då känns det som om vi verkligen skulle kunna vara riktigt bra vänner även när det här är över. Jag hoppas verkligen det.

Separationsångest

Vilken berg-och dalbana det här är. Jag pendlar hela tiden mellan skratt och gråt, ångest och lugn, tvivel och beslutsamhet, har vi gjort rätt eller fel osv.
Den sista veckan har jag knappt kunnat gå in i vårt radhusområde utan att få den där klumpen i magen av insikten att vi snart måste flytta därifrån.
Jag älskar vårt hus! Efetr allt vi fixat med det är det verkligen vårt hus, precis som vi vill ha det. Jag älskar hela området, med den lilla lekparken, gångvägarna där det är idealiskt för barn att lära sig cykla, grannarna, gemenskapen, den obeskrivliga känslan av att kunna sitta på sin egen altan i solen med en öl och känna att det här är vårt, vårt eget lilla hus, vår egen lilla altan och vår egen pyttelilla gräsplätt, våra egna vissna plantor, vårt odödliga ogräs.
Barnen vet fortfarande ingenting. De kommer avsky oss för resten av livet när de får veta att de måste lämna vårt älskade radhus. Speciellt Nathalie, eftersom hon har sagt flera gånger att hon älskar vårt hus och vill bo där jämt med mamma och pappa.
Jag känner mig som den mest egoistiska och själviska människan på jorden som gör så här mot dem.
Jag vet innnerst inne att det verkligen är det bästa, för alla. Det är bara det att det där "innerst inne" sitter väldigt långt inne ibland...

Parasiten

I morgon åker Andreas till Funäsdalen och kommer tillbaka på söndag igen. Jag tror att det är jättebra att vi är ifrån varandra några dagar nu. Det har varit väldigt mycket tjafs de senaste dagarna och vi har mått otroligt dåligt båda två.
Jag vill inte gå in på vad det handlar om, förutom att det har att göra med misstänksamhet och svartsjuka.
Svartsjuka är ett fruktansvärt tillstånd, eller jag skulle nästan vilja kalla det en sjukdom, en parasit som livnär sig på misstankar och osäkerhet. Som kan förmörka och äta sig igenom sinnet på en människa på nolltid, och som fyller tomrummet efter sig med en kvävande svart, oljig känsla av ett behov och begär av att ha full och total kontroll. Den tär och sliter och kan få en människa att begå de allra konstigaste handlingar, gå över alla gränser för vad som är okej när det gäller andra människors integritet och som får näring och förökar sig ju mer den får grepp.
Just idag har det ändå varit en bra dag. Vi har kunnat föra normala samtal om vardagliga saker, som hans skidresa och min tjejmiddag i helgen.
Jag har sagt att vi kanske inte borde prata med varandra så mycket i helgen, att vi koncentrerar oss på att ha roligt på varsitt håll utan att tänka så mycket på vad den andra kanske har för sig.
För det är ju faktiskt varken hans eller min ensak nu längre.

Det blir bara värre framåt natten...

Igår var det personalfest här på jobbet. Det var jättetrevligt, verkligen. God mat och välplanerat och trevliga människor. Jag drack inte så mycket men rökte desto mer, så jag har fått tillbaka min gamla rökhosta. Härligt.
När jag kom hem blev det tjafs. Jag blev verkligen påhoppad för allt och ingenting och svartsjukan visste inga gränser. Jag vill inte "hänga ut" honom här genom att skriva detaljerat om det vi bråkade om, men jag kan säga så mycket som att jag nog inte sov mer än 2 timmar i natt. Han har bett om ursäkt flera gånger nu, men jag orkar inte riktigt ta till mig det längre. Jag vill bara att det här ska vara över just nu.

Ett steg avklarat!

Andreas var med och budade på en till lägenhet idag (han fick inte den förra eftersom den gick upp för mycket) och han vann! Eller alltså, han fick lägenheten! Han ska skriva kontrakt i morgon kväll. Det känns både bra, skönt och lite konstigt. Det sa han också, att han var jätteglad över att han fick den, men egentligen inte eftersom han helst inte vill flytta alls.
Nu är det bara jag kvar. Men jag ska nog hitta något jag också. Andreas föreslog att jag skulle flytta in hos honom annars. Ha ha!

Allvaret

Vi som var så överens och sams. Nu är varken det ena eller det andra. Allt är så otroligt infekterat, vi vill olika saker, tycker olika om precis allt, pratar över huvudet på varandra, hör bara det vi vill höra, anklagelserna flyger i luften. Ett försök att lägga skulden på den andre eller helst någon helt utomstående, tvivel, beslutsamhet och framförallt en hel drös skuldkänslor och ångest.
Ingen har sagt att det är lätt att separera, men jag trodde nog att vi skulle kunna klara av att sköta det här smidigt, värdigt och på vuxet sätt och kanske till och med komma ur det här som ännu bättre vänner.
Så naiv jag har varit.

Bröllopsvinet

Nu ska jag och Andreas dela på en av våra bröllopsviner. Vi fick 10 flaskor vin i bröllopspresent när vi gifte oss, en för varje år med tryckta etiketter så att vi skulle veta vilken som skulle drickas vilket år och vad de olika åren stod för. Vad som var Bomullsbröllop, pappersbröllop osv.
Nu delar vi alltså på årets flaska, den som vi skulle druckit på vår bröllopsdag i juli.
Det är väl ett bevis om något på att det verkligen är The Real Deal? This is it liksom.
Gott var det i alla fall.

Sjukhusbesök, ångest och Björn

Det har varit en omtumlande helg på alla sätt. Jag skulle kunna berätta om hur mysigt det var att äta middag, dricka vin och snacka hemma hos Kattis med barnen i fredags, eller hur roligt vi hade på 40-årsfesten i lördags (där jag för övrigt stod på dansgolvet i säkert 7 timmar sträck, och dessutom hade träningsvärk i benen dagen efter..)eller hur traumatiskt det var dagen efter när Andreas åkte in till akuten efter något som han trodde var en hjärtinfarkt, men som visade sig vara en kombination av för mycket alkohol dagen innan, förkylning och ett hårt bandypass (tillsammans med ångest över separationen..). Jag skulle också kunna berätta om lägenheten som Andreas tittade på i söndags och förmodligen kommer att bjuda på idag, eller om hur dåligt jag mådde igår över hela den här situationen med separationen, hans sjukhusbesök, skuldkänslor och dåligt samvete över att vara den drivande i allt det här, att jag bröt ihop flera gånger och till slut fick åka hem från jobbet för att jag inte kunde sluta gråta.
Men jag väljer istället att berätta att jag alldeles nyss, för 10 minuter sedan, sa några ord till.....

BJÖRN GUSTAVSSON!!!!

Okej, det kan hända att ni inte blir riktigt lika imponerade som jag blev, men ååååååååååååååååååååh vad söt han är den där lilla pojken!

Utvecklingen

Nu är vi igång med allt som har med försäljningen av huset att göra. Idag kommer våra mäklare för att värdera radhuset, den 26:e april ska det fotograferas för att sedan sättats ut på internet för visning den 11:e maj.
Vi har båda börjat titta på lägenheter, jag och Andreas, och jag har till och med varit med och budat på en. Det blev ingenting med just den, men det känns ändå "bra" att vi har satt igång. Eller bra och bra, det är inte mycket som känns speciellt bra med det här, och vi tär på varandra mer och mer just nu känns det som.
Jag vet att det kommer bli bra någon gång längre fram, när allt det här är klart, och det är det som håller mig uppe just nu. Jag önskar bara att någon annan kunde kliva in och ta hand om allt det här åt mig.
Grälen ligger väldigt nära under ytan just nu, och minsta lilla grej förstoras upp oproportioneligt mycket. En reaktion på den väldigt spända och deprimerande situationen skulle jag tro. Onödigt kontrollbehov och svartsjuka från hans håll, ett behov av att få tillbaka lite av min frihet från mitt håll. Vi bråkar mycket men blir lätt sams, eftersom ingen av oss egentligen vill avsluta den här sista tiden med att gräla ännu mer, inför barnen dessutom.
Men det är svårt. Väldigt svårt.
Det här händer verkligen. Det är på riktigt nu.

Neos födelsedag

Idag fyller Neo 3 år.
Det kändes lite vemodigt när vi gick in och sjöng för honom i morse, jag, Andreas och Nathalie. Det slog oss båda två att det här var sista gången vi gick in och sjöng för något av barnen tillsammans på deras födelsedag. Jag kommer kanske inte ens kunna vara där på morgonen när Nathalie fyller år i höst, om det skulle infalla under Andreas vecka.

Ok, nu har jag suttit och lipat i typ en halvtimme över det här. Det räckte med att skriva de där meningarna så var det kört. Dags att ta sig samman igen.

När det känns som om man sjunker...

Jag registrerade mig på en bostadssida igår. Det kändes bra, vuxet på något sätt. Och nödvändigt framför allt.
Konstigt nog ble´v Andreas lite förvånad och nästan chockad över att jag hade gjort det, trots att vi har pratat ganska mycket om att vi måste kolla runt lite nu.
I morse började vi prata om var barnen kommer att stå skrivna någonstans, och jag hade nog tagit för givet att de skulle stå skrivna hos mig. Jag vet inte varför egentligen, men kanske för att det "brukar" vara så.
Så när Andreas tog upp det i morse och påpekade att det kanske inte alls var så självklart att de skulle stå skrivna hos mig, och att det kanske till och med var bättre att de står hos honom eftersom de har samma efternamn, så började jag tjura. Det kändes som om han sa att han skulle ta barnen ifrån mig, även om det såklart inte alls är så. Men jag kände mig plötsligt så otroligt ensam. Vi ska prata mer om det där senare idag, och egentligen spelar det ju ingen som helst roll var de står skriva eftersom vi ska ha dem varannan vecka, men det var ganska känsligt för mig märkte jag.
Jag tjurar för minsta lilla nu, så fort jag får ett omtänksamt sms, eller som när mina syrror kommenterar på bloggen, eller egentligen bara så fort någon är lite gullig mot mig.
Men jag har också ganska lätt att ta mig upp igen, och jag är ganska positiv i grund och botten. Och jag älskar ju att skratta, och det tänker jag inte sluta med nu.
Jag är så otroligt tacksam över mina vänner och mina systrar och mamma och pappa just nu, och jag hoppas verkligen att Andreas känner att han har lika stort stöd av sina vänner och föräldrar också.

Bra och dåliga dagar

Det är konstigt det här, att en separation kan föra personer närmare.
Vi kan till och med skämta om det ibland, om det är en bra dag, som nån kväll här nu i helgen när vi satt och drack öl och jag hjälpte honom att ragga på Facebook. Och han gav mig lite sextips... (tack för den efter 8½ år liksom)! De stunderna känner både han och jag att det här kommer ordna sig, det kommer bli bra allting.
Igår hade vi också en bra dag, då satt vi och delade upp alla möbler, varenda pinal, från tv:n till vem som ska ha besticken eller vinglasen. Vi tittade i Ikea-katalogen och diskuterade lägenheter och allt kändes verkligen helt okej.
Det som inte känns okej är att hans mamma är så ledsen och ringer Andreas så och då för att säga att hon tycker så synd om barnen. Det gör ju att Andreas mår ännu sämre vilket leder till tvivel hos oss båda två, om vi verkligen har handlat rätt.
Egentligen vet vi båda två att vi har det, men vi är så fruktansvärt oroliga över hur barnen kommer att ta det här. De älskar verkligen vårt hus. Nathalie säger ofta att hon alltid vill bo där...
När jag börjar tänka på det, vad vi berövar dem, vill jag bara lägga mig ner och dö.
Idag har det varit en dålig dag. Jag har haft ont i magen hela dagen, i och för sig ända sedan vi beslutade det här, jag har huvudvärk och känner mig så fruktansvärt trött och slut, och jag är sekunder från att börja lipa hela tiden när jag tänker på våra barn.
I morgon kanske det blir en bra dag igen.

Från äktenskap till separation

När skrev jag senast egentligen..? Kan det ha varit två månader sedan? Det har hänt obeskrivligt mycket sedan dess, och det mesta tänker jag inte skriva ner här.
Det viktigaste, mest omtumlande och sorgliga som hänt är i alla fall att jag och Andreas har beslutat oss för att separera. Eller diskuterat det. Nej, vi har nog beslutat oss för det. Det hände i torsdags, och dagarna sedan dess har varit jobbiga, underliga, ledsamma och ganska fruktansvärda men vi har kommit varandra närmare än vi varit på flera år och vi är helt överens och väldigt sams. Vi pratar hela tiden om hur vi känner, allt det praktiska som hör till en separation och framförallt är vi nog ärligare mot varandra än vi varit på länge.
Det kommer säkert att ta flera månader innan vi kan sälja huset, innan vi hittar lägenheter osv, och fram till dess får vi göra det bästa av situationen. Vi kommer förmodligen kunna vara jättebra vänner, och vi vill båda sätta barnen främst, no matter what.
Jag har nog aldrig varit så ledsen som jag varit de senaste dagarna, men det är mest för barnens skull. Men jag måste våga hoppas på att allt komemr bli bra i slutändan och att de kommer få det bra igen.

Nu blir jag lite ledsen igen, och klockan är för mycket för att jag ska orka skriva mer. Dags att gå och sova.