annelie78

Det åskar och spöregnar ute, men idag har jag solsken i hjärtat!

I helgen har jag packat och varit med barnen medan Andreas och min pappa har renoverat min lägenhet. Det blev väldigt mycket mer att göra än vi trodde från början, så den kommer nog inte bli klar förrän på torsdag i bästa fall.
Jag är så otroligt tacksam över att de hjälper mig med det här, både min pappa som inte har mått så bra i helgen och Andreas som egentligen har annat jobb han egentligen skulle behöva lägga tid och energi, plus att han får tillträde till sin egen lägenhet idag och har hur mycket som helst att göra där.
Igår åkte jag, Neo och mamma dit för att kika lite och jag tyckte att det var jättemysigt att vara där.Visst finns det en massa nackdelar också, som att det är ganska mycket insyn, mitt sovrum är ungefär lika stort som en mindre toalett, vardagsrummet är extremt svårmöblerat och litet, det är fula plastgolv i köket och hallen, MEN det gör inget! För det är mitt! Min alldeles egna lägenhet. Jag hade lika gärna kunna bo i ett förråd, bara det var mitt alldeles egna!
Det är samma känsla som jag hade när jag var 19 och flyttade hemifrån, både pirrigt, spännande och lite läskigt på samma gång.
Men framför allt är det den där underbara frihetskänslan som sköljer över mig så fort jag kliver innan för den fula orange-bruna dörren (som jag ska måla om så fort det bara går...).
På lördag flyttar jag in!

Det är lite kul nu när Facebook finns med svensk översättning. Men ibland undrar jag hur genomtänkt det egentligen var, och framför allt vilket översättningsprogram de använder.
Idag fick jag till exempel veta att "Någon har en krossa på dig! Fynd ut vem!"
Krossa? Vill någon krossa mig?
Det hela låter mycket obehagligt.
Då tycker jag nog att det kanske är bättre at hålla kvar vid det engelska "a crush on" istället...

Idag var jag på banken, skrev på hundratals papper och fick äntligen tillträde till min lägenhet! Det känns helt overkligt men väldigt kul.
Ikväll ska pappa och Andreas dit och täcka golvet, ta bort sockellisterna i barnens rum för att kunna lägga golv där samt skrapa tapetskarvarna och spackla. Jag tänkte åka dit en snabbis med barnen för att kolla att den är städad och kanske för att bara njuta lite också.
Helena, min bankkontakt, berättade om en äldre dam som hade skilt sig och köpt ny lägenhet, och som på tillträdesdagen hade tagit med sig en knallrosa filt och en liten flaska champagne. Hon hade sagt till Helena att hennes exman hatade rosa så hon hade köpt filten bara därför, så nu skulle hon sätta sig på den på köksgolvet och fira med sin champagne. Det lät mysigt tycker jag! Jag kan tyvärr inte fira med någon champagne idag eftersom jag har bilen, men nästa lördag när jag flyttar in tänker jag fira med både det ena och det andra!
Däremot kanske det blir en liten öl ikväll istället, hemma i huset.

Igår åkte vi till Ikea, jag, mamma, pappa och Mia för att köpa sängar till barnen, golv till deras rum, soffbord och matta. Pappa hade hyrt ett släp för att få hem allt, och för att göra en lång historia kort skulle vi kunna säga att det där släpet förmodligen är på väg till skroten nu.
Vi (pappa) fick för oss att vi skulle ner i garaget på Ikea eftersom det inte fanns någon plats som var stor nog.
Så vi körde ner där, upptäckte ganska mycket för sent att släpet var någon decimeter för högt och fastnade.
Efter att först haft av halva taket och en lampa på släpet.
Okej, kanske inte riktigt halva men det var en bra bit som lossnade, med stålkanten och allt.
Det hela var i alla fall väldigt pinsamt och folk stod och tittade som om vi var på besök från "En annan del av Köping". Eftersom släpet varken gick att köra framåt eller bakåt var pappa tvungen att släppa ut luft ur däcken, sedan kopplade vi loss släpet, drog runt det och fick vända bilen för att kunna köra ut igen. Jag, Mia och mamma stod och gjorde vårt bästa för att inte brista ut i gapskratt över hela situationen, eftersom pappa förmodligen inte fann den exakt lika komisk som vi gjorde. Hur som helst så fick pappa åka väg till närmaste mack för att kunna fylla på luften i däcken igen medan vi andra shoppade loss på Ikea.
Sedan nämnde vi inte släp-incidenten mycket mer.
Mia tog kort på allt i smyg, men tyvärr har hon inte lagt upp bilderna ännu. Annars hade det legat en bild precis här under nu.

Allt känns väldigt stressigt och nästan lite underligt hemma. Det är som att vi går på tå nu den här sista tiden för att inget oväntat ska inträffa, (vad det nu skulle vara) eller som att vi liksom lever lite utanför allt det här på något sätt.
Vi packar och är sakliga mot varandra, skrattar ibland, låtsas som om allt är precis vanligt och att det inte alls är så att det här är de sista 9 dagarna som vi kommer bo alla fyra under samma tak, som att det inte alls är så att det bara är drygt en vecka kvar för barnen att bara springa ett tiotal meter för att komma till sina bästa kompisar.
Som att vi inte alls kommer att leva varsitt liv helt och hållet från och med nästa lördag, ett liv där vi bara är en halv familj, eller kanske rättare sagt två halva.
Andreas säger ibland att han tror att han kommer känna sig ensam, eftersom han inte "har någon" (och inte vill ha någon heller)och jag har E. Det är jobbigt att höra och jag försöker alltid prata bort det.
Vi pratade lite igår om att barnen ska få välja själva vilka leksaker de ska ha hos vilken förälder, och när vi diskuterade lite hur vi skulle göra frågade Nathalie om vi verkligen måste sitta och prata om lägenheterna hela tiden. Jag frågade henne om hon inte ville att vi skulle prata om det och det ville hon inte alls. Jag vet att hon inte vill flytta och det gör ont i hela hjärtat när hon visar det så.

Mitt i allt det här saknar jag E så mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen, och jag måste göra allt för att det inte ska märkas när jag är hemma.
Så nu börjar jag lipa för både det ena och det andra precis hela tiden. Det är som en fontän med pausknapp, men utan avstängninsknapp. Som en sån där gammal video där det går att pausa, men inte hur länge som helst för efter ett tag sätts filmen på igen automatiskt.

Min 3-åring Neo är lite klumpig skulle man kunna säga. Eller om han kanske bara är lite mer puckad (jo, man får säga så om sina egna barn, bara inte om andras)än andra ungar, men han råkar ut för saker hela tiden. Eller sätter sig snarare själv i lite mindre smarta situationer.
För någon vecka sedan fick han för sig att han skulle känna om grillen var varm. Han visste att Andreas hade satt på den och han visste att den var varm, ändå var han tvungen att lägga hela handen på den. Handen klarade sig ganska bra ändå, han blev röd och fick lite blåsor, men dagen efter såg det nästan helt bra ut.
Igår ringde de från dagis och sa att han hade ramlat ner från armstödet på en fåtölj och hade slagit i huvudet. Även det verkade ha gått ganska bra, förutom att han gnällde en del i sömnen när han råkade lägga sig på den sidan han hade slagit i.
Annars händer det dagligen att han snubblar på sina bilar, kastar saker upp i luften och får de i huvudet, spiller ut glas efter glas efter glas med juice eller mjölk, springer in i väggar osv osv.
Jag tror tyvärr han har fått det från mig...

En våldtäktsman jagas här på Gärdet/Östermalm och polisen söker nu upplysningar från allmänheten som kanske kan leda till ett gripande.
Idag lades den här fantombilden ut på Expressens hemsida.

Kom igen! Jag menar, hur svårt kan det vara att hitta en man som uppenbarligen har ansiktet helt täckt av gröna prickar?

Det är helt obeskrivligt dött här på jobbet. Jag tror att jag har haft 3 samtal här sedan jag började kl 8 i morse. Och de var från samma person.
Usch, jag har sån 30-årsångest! Jag insåg idag att det faktiskt bara är 3 månader till jag inte är 20-nånting längre.
Många frågar vad jag ska göra när jag fyller år, om jag ska ha en stor fest för alla (ska jag bjuda både E och Andreas då? Jag vet att Andreas skulle ta väldigt illa upp om jag inte frågade honom.), eller om jag ska ha tjejmiddag eller om jag ska åka iväg nånstans och JAG VET VERKLIGEN INTE!
Jag vill ju egentligen inte fira alls. Jag orkar inte ta tag i det där och fixa något, jag har verkligen ingen lust! Förmodligen kommer jag vara så pank ändå att jag inte kommer ha råd att göra något. Jag blir skitgrinig så fort min 30-årsdag kommer på tal och helst skulle jag bara vilja stryka den dagen ur almanackan.
Ge mig en flaska vin och en pizza, alternativt sushi så är jag nöjd!

Jag hade en jätterolig, och annorlunda, midsommar i år. Annorlunda för att det var den första Midsommarafton på 5 år jag firade utan barn, midsommarstång, lekar och chokladhjul. Men otroligt kul!
Vi var hemma hos E, ungefär 18 pers (min yngsta syster var med också)och hade sill-lunch utomhus med nubbe och allt. Sedan började det regna så vi gick in och drack drinkar eller om det var öl och shots, minns inte riktigt, för där någonstans blev det lite suddigt. Runt 21 (ren gissning) gick vi ut och grillade. Förresten så var vi nog ute en hel del där emellan också tror jag.
Syrran var på ett jäkla bra humör i alla fall och var ute och hoppade och skuttade(!?)och fick med sig alla möjliga på sin lilla minimaraton. Jag och E gick en promenad någon gång under natten och tokdeppade över att han skulle åka till Norge dagen efter. Vid 2-tiden (ren gissning även här) fick jag en äckligt stark grogg av hans kusin och gick och la mig i E´s säng.
Vaknade drygt en timme(gissning) senare och såg att Malin hade slocknat i samma säng. Gick upp och såg att alla fortfarande var kvar.
E började skicka hem folk vid, gissningsvis 3-4, eftersom han skulle upp kl 7, sedan bad vi Malin lägga sig i soffan och gick och la oss., efter att ha sagt hej då till hans kompisar och syskon.
Jag grät innan jag somnade eftersom jag visste att vi inte skulle ses på minst 10 dagar(och eftersom jag hade druckit alldeles för mycket). Han åkte 8 morgonen efter, och jag och Malin tog på oss att städa lägenheten, trots att han sa att det enda vi behövde göra var att slänga gammal mat och soporna. Vi städade halva dagen och det kändes jättebra att han slipper komma hem till 200 000 gamla ölflaskor och gammal disk.

Nu har jag och Andreas börjat packa på allvar. Försöker sysselsätta mig så mycket som möjligt hemma för att slippa tänka och sakna. Bråkar emellanåt så mycket att jag känner att jag inte klarar en sekund till, men det gör jag ju, för jag har ju inget val, och emellanåt är det hur bra som helst och vi är exakt så bra kompisar som jag hoppas att vi kommer att kunna vara när allt det här är över.
På fredag får jag nycklarna och då ska det målas och fixas där hemma, och helgen efter smäller det!

Nu är det 17 dagar kvar till jag flyttar. Förmodligen kommer jag att vara tvungen att ränna till huset en hel del fram till den 1:a augusti när de nya ägarna flyttar in, eftersom vi har saker på tomten som behöver slängas eller köras till landet osv. Men SEN är det över.
The end of an era, eller vad man ska säga.
Det känns både lite skönt, läskigt och samtidigt otroligt sorgligt...
Nu är det inte jag, Andreas och barnen längre. Det är jag och barnen och Andreas och barnen. En tanke så underlig och främmande att jag knappt kan ta in den.
Pratade precis med en arbetskompis som också nyligen har separerat och vi var båda rörande överens om hur elak man känner sig mot barnen när man väl bestämt sig för att separera. Hur kan vi göra så här mot dem? Men det är ju faktiskt också för deras skull man gör det.
För att det även är det bästa för barnen i de allra flesta fall.
Jag hoppas att jag kan övertyga barnen om att det verkligen är så sedan när de kommer sakna sin pappa de veckor jag har dem...

Jag vet inte om jag är så jäkla duktig när det gäller rökningen egentligen... I morse var jag alldeles för nära att smyga in på Pressbyrån och köpa cigaretter. Nu gjorde jag inte det dock, men nästa gång kommr jag nog inte kunna stå emot.
Anledningen var att jag var så himla ledsen och upprörd och det ger ett värre röksug än ealla koppar kaffe och öl i världen för mig. Plus att jag drömde en massa skumma drömmar om att jag hittade ciggaretter i min väska och inte kunde låta bli att röka allihop.
Jag och Andreas argumenterade och grälade igår, och det märks att det blir oftare och oftare nu. Och att grälen blir värre och värre.
Jag förstår att han mår väldigt dåligt, bland annat över det här med E, även om han oftast säger att han inte alls gör det, men igår när han höll på med min mobil och "råkade" se ett sms från honom (ett som jag själv absolut inte hade velat se, och absolut inte ville att han skulle få se heller)blev det nästan fullt krig.
Jag orkar inte ens skriva om det, men det slutade med att vi tjafsade om precis allt och jag fick ont i magen och var jätteledsen, och kände det som om mitt dåliga samvete höll på att äta upp mig inifrån. Egentligen vet jag att jag inte behöver ha dåligt samvete över något, och att jag har all rätt i världen att göra "vad jag vill", lika mycket som han har, men trots det lyckas han vrida och vända på allt så att det på något sätt blir jag som är boven i dramat och orsaken till allt det här.
 Trots att jag bara satt och grät och kände mig så otroligt trött och less på allt så fortsätter han att dra upp en massa småsaker och påstår att jag aldrig har brytt mig om honom, att om det inte hade varit för barnen så hade jag aldrig pratat med honom igen osv. Han vet lika väl som jag att det inte är så, men det gör mig ändå ledsen att han vräker ur sig sånt för att han känner sig besviken på mig som "släppte honom" så snabbt. Osv osv osv.
Jag tycker bara att det är så fruktansvärt tråkigt att vi inte kan göra det bästa av situationen nu när det ändå är som det är. Vi måste båda acceptera läget och vara sams för barnen skull om inte annat, och då innebär det att man måste försöka svälja sina egna besvikelser och stoltheten. Lättare sagt än gjort kanske.

Förresten ville jag bara berätta att jag har slutat röka igen. Lika snabbt som jag började. Jag är mycket stolt!
Det var ju rätt puckat att börja igen efter ett 8½ år långt uppehåll, även om jag faktiskt tyckte att jag hade "rätt" att röka åtminstone ibland. När jag var väldigt upprörd till exempel. men sedan tyckte jag att jag kunde få röka även när jag var stressad, lite ledsen, trött, glad,när det var fint väder, när det var fredag, för att det var onsdag, när jag fikade, när jag drack öl osv, och till slut så blev det ju flera cigg varje dag.
Men för en vecka sedan när mina cigaretter var slut bestämde jag mig helt enkelt för att inte köpa nya.
And I didn't!

Neo har fått för sig att han ska ha slips på sig. Till allt.
Det här var hans senaste kreation:
(Ja, det är tomtekläder...)

Det är dåligt med uppdateringar här nu. Jag har ingen riktigt ork eller lust, jag vill bara att tiden ska gå. Helst vill jag också att någon kommer hem till mig och packar och rensar och slänger, för det är vad jag känner allra minst för just nu.
Vi umgicks med grannarna nästan hela helgen, tittade på matchen i lördags och grillade bland annat.
Igår åkte jag, Andreas och barnen för att titta på hans lägenhet. Ägarna håller precis på att flytta och hade ingenting emot att Andreas kom dit och mätte och tittade lite. Barnen var måttligt intresserade, och gick ut och lekte efter ett tag.
Innan dess var jag på Stalands i Slagsta med mamma och pappa och beställde en ny soffa, en svartgrå med divan. Jättesnygg.
Äsch, jag orkar inte ens anstränga mig för att göra det här inlägget det minsta intressant. Som sagt, det finns inte så mycket att skriva förutom att  jag bara vill att tiden ska gå fortare.

Jag har hittat en ny radiostation. Tidigare lyssnade jag på en kanal som hette Studio 107,5 där de spelade 70- och 80-talshits och jag älskade den stationen! När jag skulle lyssna häromdagen upptäckte jag att det var en helt annan station på samma frekvens. Nu heter den bara Radio 107,5 och spelar dansmusik. Alltså den typ man lyssnade på på 90-talet. Dance.
De spelar allt från Popcorn till Moder Talking och Britney Spears.
Det som förundrar mig är hur de fullständigt lyckas förstöra en hyfsat eller till och med riktigt bra låt, genom att remixa den för att de ska få nån typ av 90-talstouch! Hörde till exempel en alldeles fruktansvärd version av "Piece of me" nyss, och just nu dunkar "Daddy Cool" på i värsta tecnotappningen.
Hemskt!
Ändå kan jag inte sluta lyssna.

Nej, nu börjar jag nästan tjura. De har remixat världens bästa låt, The way I are. Det låter som nånting av Vanilla Ice!

Ikväll ska jag åka och titta på min lägenhet tillsammans med barnen och Andreas. Jag ska mäta lite för att se hur stor säng jag får plats med bland annat, men framför allt vill jag att barnen ska få sig en uppfattning om hur de kommer bo sedan varannan vecka.
Jag känner mig lite nervös faktiskt. Jag är rädd att de ska säga, inför han som äger lägenheten, att de inte vill bo där, och att jag ska börja gråta i så fall...
Nu är det i alla fall bara drygt 3½ halv vecka kvar till jag flyttar!

Igår satt vi hemma och tittade på fotbollen, jag och Andreas. Och drack öl. Det var trevligt, men efter ett tag började vi småtjafsa om struntsaker och ännu en stund senare blev han sentimental och pratade om hur tråkigt det känns att behöva flytta från huset som han har renoverat själv och att han mindes precis hur det kändes att lägga in alla golv, hur roligt det var när allt började bli färdigt osv. Han blev helt tårögd.
Och jag grät. Och grät och grät. Och kunde inte sluta gråta.
Jag vet egentligen inte varför. Jag fick nog både väldigt dåligt samvete och skuldkänslor över att behöva rycka bort allt han har kämpat för, samtidigt som jag faktiskt också tycker att det känns väldigt tråkigt och jobbigt att behöva lämna vårt hus och området, men även skuldkänslor över att jag inte vill annat än att börja om med mitt eget liv.
Den här väntan, den här situationen i sig är så påfrestande att jag får såna svackor ibland och har svårt att ta mig upp igen.
Jag hoppas hoppas verkligen att det blir bra sen!

Blääää, vad allt känns jobbigt ibland.... Stressigt, frustrerande, irriterande och tärande. Stressigt inför flytten, ändå orkar jag inte ta tag i någonting alls just nu. Jag skjuter på precis allt och tycker bara att det känns jobbigt med allt som måste packas, fixas och ordnas.
Vill helst bara vara med E, och det är lika frustrerande för båda. Vi mår båda dåligt över vår situation, att vi inte kan ses så mycket, och det går ut över allt och alla.
Andreas märker såklart av hur jag mår och blir lite irriterad trots att han nog ändå någonstans förstår. Jag vill bara att de här veckorna ska gå nu.

Hittade det här på aftonbladet.se och var bara tvunegn att kopiera det!

Om grillar:

1. Att grilla är trevligt och socialt.
2. Om du köper en ny grill - köp den monterad.
3. Om du inte köper den monterad - betala någon för att göra jobbet (en granne, syrran, killen i kassan på Konsum).
4. Om du inte köper den monterad och inte vill betala någon för att göra jobbet- skyll dig själv.
5. Drick inte friskt av den hembryggda ölen före och under montering.
6. Tänk på att öl och stark sol är en dålig kombination. Använd solskyddsfaktor.
7. Om du köpt två grillar som ska monteras - blanda inte ihop delarna från de två paketen.
8. Använd inte träaltanen som byggplats. Muttrar, skruvar och grillgaller kommer att ramla ner genom springorna, ner i gräset och vidare till jordens medelpunkt, typ.
9. Ha alltid en backup på två-tre personer som kan byta av dig efter en halvtimme. Nya krafter och pigga ögon gör underverk med bruksanvisningen.
10. Dra dig tillbaka i skuggan med den hembryggda ölen och en skål chips. Se på när din backup monterar klart grillarna, fixar med tillbehören och grillar köttet - ditt jobb är klart för i år.

Usch, vad sur jag lät i mitt förra inlägg. Förlåt. Det är lite mycket just nu bara.

Jag och E var ute en sväng igår med några av hans kompisar. Vi drack nån öl på Ljunggrens först och sedan gick vi till Fenix och åt och drack några öl. Jättetrevligt verkligen.
Jag älskar att kunna göra sånt här nu! Att kunna gå ut en vardag och låtsas att det är fredag. Spontana saker bara, som jag inte har kunnat göra tidigare.
Självklart har jag väl kunnat göra det, men i stort sett aldrig utan tjafs eller sura miner.
Andreas och jag har försökt att ta barnen varannan helg, så att den andra får en helg själv, plus att vi tar ungefär en kväll i vecka var att umgås med kompisar eller vad man vill på. Det funkar jättebra, än så länge.
Just nu har jag svårt att hålla ögonen öppna så jag ska nog gå ut en sväng och kanske ta en cigg. Förlåt mamma! Men jag ska sluta dagen efter midsommar. Jag lovar!

Jag har haft en svinrolig och mysig helg verkligen! I fredags åkte jag och Mia hem till Malin direkt efter jobbet, drack lite vin och käkade pizza och fixade oss för att gå ut.
Vi gick till Snaps först, jag och Mia (Malin fick för sig att möta sina kompisar en sväng och skule möta upp oss efter en timme) där vi träffade E och hans brorsa. Sedan gick vi till Fenix, och dit kom också Malin och hennes kompisar efter ett par timmar. Träffade även E:s syster där.
Alla blev på tok för fulla.
I lördags var jag på Zoeys 30-årsfest och hade helt fantastiskt trevlig! Vi hade en svit på hotell Anglais uppe på 8:e våningen, och utsikten var helt otroligt! Vi satt ute på den stora terassen precis hela kvällen och åt jättegod mat, drack alldeles för mycket rosé och jag tror till och med att vi dansade. Det var otroligt kul att träffa en massa nya människor  och allt var så otroligt fint ordnat. Vid 23.30-snåret gick vi till Solidaritet hela gänget och drack drinkar och dansade. Tyvärr har det gått upp för mig ganska ordentligt att jag faktiskt inte är 20 år längre och att jag inte klarar av att festa två dagar i rad hur gärna jag än skulle vilja, så jag åkte hem runt 02.00. Och tillbringade nästan hela dagen i sängen igår.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om den här helgen, men jag har inte sovit mer än drygt 3 timmar sammanlagt i natt och har helt enkelt ingen ork.