annelie78

Vilken berg-och dalbana det här är. Jag pendlar hela tiden mellan skratt och gråt, ångest och lugn, tvivel och beslutsamhet, har vi gjort rätt eller fel osv.
Den sista veckan har jag knappt kunnat gå in i vårt radhusområde utan att få den där klumpen i magen av insikten att vi snart måste flytta därifrån.
Jag älskar vårt hus! Efetr allt vi fixat med det är det verkligen vårt hus, precis som vi vill ha det. Jag älskar hela området, med den lilla lekparken, gångvägarna där det är idealiskt för barn att lära sig cykla, grannarna, gemenskapen, den obeskrivliga känslan av att kunna sitta på sin egen altan i solen med en öl och känna att det här är vårt, vårt eget lilla hus, vår egen lilla altan och vår egen pyttelilla gräsplätt, våra egna vissna plantor, vårt odödliga ogräs.
Barnen vet fortfarande ingenting. De kommer avsky oss för resten av livet när de får veta att de måste lämna vårt älskade radhus. Speciellt Nathalie, eftersom hon har sagt flera gånger att hon älskar vårt hus och vill bo där jämt med mamma och pappa.
Jag känner mig som den mest egoistiska och själviska människan på jorden som gör så här mot dem.
Jag vet innnerst inne att det verkligen är det bästa, för alla. Det är bara det att det där "innerst inne" sitter väldigt långt inne ibland...