annelie78

Det är konstigt det här, att en separation kan föra personer närmare.
Vi kan till och med skämta om det ibland, om det är en bra dag, som nån kväll här nu i helgen när vi satt och drack öl och jag hjälpte honom att ragga på Facebook. Och han gav mig lite sextips... (tack för den efter 8½ år liksom)! De stunderna känner både han och jag att det här kommer ordna sig, det kommer bli bra allting.
Igår hade vi också en bra dag, då satt vi och delade upp alla möbler, varenda pinal, från tv:n till vem som ska ha besticken eller vinglasen. Vi tittade i Ikea-katalogen och diskuterade lägenheter och allt kändes verkligen helt okej.
Det som inte känns okej är att hans mamma är så ledsen och ringer Andreas så och då för att säga att hon tycker så synd om barnen. Det gör ju att Andreas mår ännu sämre vilket leder till tvivel hos oss båda två, om vi verkligen har handlat rätt.
Egentligen vet vi båda två att vi har det, men vi är så fruktansvärt oroliga över hur barnen kommer att ta det här. De älskar verkligen vårt hus. Nathalie säger ofta att hon alltid vill bo där...
När jag börjar tänka på det, vad vi berövar dem, vill jag bara lägga mig ner och dö.
Idag har det varit en dålig dag. Jag har haft ont i magen hela dagen, i och för sig ända sedan vi beslutade det här, jag har huvudvärk och känner mig så fruktansvärt trött och slut, och jag är sekunder från att börja lipa hela tiden när jag tänker på våra barn.
I morgon kanske det blir en bra dag igen.