annelie78

Jag registrerade mig på en bostadssida igår. Det kändes bra, vuxet på något sätt. Och nödvändigt framför allt.
Konstigt nog ble´v Andreas lite förvånad och nästan chockad över att jag hade gjort det, trots att vi har pratat ganska mycket om att vi måste kolla runt lite nu.
I morse började vi prata om var barnen kommer att stå skrivna någonstans, och jag hade nog tagit för givet att de skulle stå skrivna hos mig. Jag vet inte varför egentligen, men kanske för att det "brukar" vara så.
Så när Andreas tog upp det i morse och påpekade att det kanske inte alls var så självklart att de skulle stå skrivna hos mig, och att det kanske till och med var bättre att de står hos honom eftersom de har samma efternamn, så började jag tjura. Det kändes som om han sa att han skulle ta barnen ifrån mig, även om det såklart inte alls är så. Men jag kände mig plötsligt så otroligt ensam. Vi ska prata mer om det där senare idag, och egentligen spelar det ju ingen som helst roll var de står skriva eftersom vi ska ha dem varannan vecka, men det var ganska känsligt för mig märkte jag.
Jag tjurar för minsta lilla nu, så fort jag får ett omtänksamt sms, eller som när mina syrror kommenterar på bloggen, eller egentligen bara så fort någon är lite gullig mot mig.
Men jag har också ganska lätt att ta mig upp igen, och jag är ganska positiv i grund och botten. Och jag älskar ju att skratta, och det tänker jag inte sluta med nu.
Jag är så otroligt tacksam över mina vänner och mina systrar och mamma och pappa just nu, och jag hoppas verkligen att Andreas känner att han har lika stort stöd av sina vänner och föräldrar också.