annelie78

Jag har avslutat den här bloggen och startat en ny, men eftersom jag inte vill att vem som helst ska läsa den får ni helt enkelt fråga mig om adressen till den om ni vill läsa.

Idag tog jag flyttledigt för att kunna åka till lägenheten och börja packa upp lite kartonger. Den har blivit jättefin nu när den är färdigmålad!
Jag tog med några kökskartonger, och medan jag väntade på att Klara skulle komma plockade jag in lite i skåpen, småpratade med gubbarna som kom med soffan och bara njöt av att det är den var min och att det är jag som bestämmer var allt ska vara, hur jag vill ha det osv.
Jag satte mig på balkongen och rökte säkert 4 gånger, bara för att jag kunde (förlåt, mamma och pappa...), och såg förmodligen ut som a crazy person när jag gick omkring och flinade i lägenheten.
Sen åkte jag till Tyresö centrum, mötte Klara, handlade lite och sedan åt vi lunch där innan vi åkte tillbaka till lägenheten.
Hon hjälpte mig att packa upp, och medan jag åkte tillbaka till radhuset för att hämta fler kartonger satte hon igång och dammsög och torkade mitt och barnens sovrum.  Jag blev verkligen jätteglad, och det var jättemysigt att ha henne där.

Det här är sista kvällen i radhuset. Sista natten tillsammans alla fyra. Andreas jobbar i sin lägenhet ikväll och kommer inte komma hem förrän sent ikväll, vilket känns ganska skönt på ett sätt eftersom det kanske inte kommer kännas lika vemodigt att äta den där sista middagen här då.

Okej, jättetråkigt att läsa kanske, men här följer ett enda långt tacktal (ungefär som om mitt liv vore en (ganska dålig) film, haha...):

Jag vill tacka följande:

Mamma och pappa, för att de alltid ställer upp när man behöver dem, på alla sätt de kan. Det finns inga bättre föräldrar!

Mina systrar Mia och Malin, för att även de alltid ställer upp, kommer över och passar barnen eller bara gör mig sällskap när jag har tråkigt. Och för att de alltid hänger med mig ut när jag blir "krogsugen"!

Kattis, för att hon är min allra bästa vän, och för att hon fick mig att förstå att jag verkligen gjorde rätt i allt det här, för att hon alltid får mig att se allting positivt, alltid är beredd att lyssna och för att hon stöttar mig i allt jag gör.

Klara, för att hon hjälpte mig idag och packade upp och städade åt mig, för att hon kommer med goda råd och för att hon alltid är beredd att lyssna och hjälpa till när man behöver henne. Alla skulle ha en vän som hon!

Björn, (i förskott) för att han hjälper mig att flytta i morgon! Tusen, tusen tack!

Alla övriga vänner, som bryr sig och frågar hur jag mår, om jag behöver hjälp med något, och som ger mig goda råd och delar med sig av egna erfarenheter.

Sist men absolut inte minst:
E, för att han har fått mig att hålla huvudet över ytan under den här tiden, alltid stöttar mig, får mig på bra humör hur ledsen jag än är, för att han är så otroligt omtänksam, hjälpsam och helt fantastisk på alla sätt.

I morgon ska jag även tacka Andreas för de här 9 åren tillsammans och för att han har gett mig två underbara ungar. Det kommer nog att bli ganska tufft... 

Här slutar mitt "gamla liv".
Egentligen borde jag sluta bloggen här.
För gott alltså.

Jag vill bara att skriva att jag verkligen älskar mina föräldrar över allt annat, för att de ställer upp så mycket som de gör, när de kan, och för att de alltid får mig att tro att allt kommer ordna sig!

(Usch, nu gråter jag igen...)

Ibland, inte ofta men ibland, kan jag verkligen bli generad över mina barn( jag var på väg att skriva att jag skäms över dem, men så långt vill jag inte gå). Som till exempel häromdagen när jag var på väg hem med dem från dagis
och vi var på väg upp för trapporna som leder till vårt radhusområde och en äldre man gick förbi oss.
Neo tittade på honom, sen tittade han på mig och utbrast "Oj, vilken gammal tant, mamma!"
Jag försökte hysja honom och viskade att det inte var en gammal tant, utan en farbror.
Men han är som bekant halvdöv, så han hörde inte alls vad jag sa och fortsatte upprepa att det var en sååå gammal tant som gick förbi och den stackars farbrorn vände sig om flera gånger och undrade förmodligen vad exkat det var som gjorde att han såg ut som en kärring.
Precis efter det mötte vi en granne, även han en äldre man, och då ropar Neo högt "Titta mamma, där kommer ju en till gammal tant"! Den här mannen hör inte till de allra muntraste så jag drog med mig Neo därifrån så snabbt jag kunde.
För någon vecka sedan hade Nathalie gjort något liknande när hon, Neo och Andreas var och åt på en lunchrestaurang.
Då hade det kommit in ett äldre par utifrån, och när Nathalie såg gubben hade hon pekat på honom och sagt "TItta på den där gubben! Vad gammal och rutten han är!"

Jag vill bara poängtera att det inte är av mig (förmodligen inte från Andreas heller, men det kan man aldrig veta säkert)de får allt det här ifrån...

Nu är det bara två dagar kvar och jag känner mig helt sönderstressad.
Jag har massor kvar att packa, men eftersom jag har barnen hela tiden (som naturligtvis är extra krävande nu) så hinner jag inte med något alls.
I morgon är jag ledig men då måste jag sitta och vänta på att soffan kommer mellan 9-12, och jag har verkligen inte tid med det egntligen!
Jag ska i alla fall försöka få med mig ett lass flyttkartonger dit och börja packa upp lite när jag ändå måste sitta där. Klara kommer dit och gört mig sällskap och det känns jätteskönt! När soffan har kommit måste jag till systemet och handla öl och vin för pengar jag inte har, mat till helgen, tvättmedel, sköljmedel, diskmedel och såna tråkiga men tyvärr nödvändiga saker, även det för pengar som egentligen inte finns och jag har sån jäkla ångest över alla utgifter jag har nu att jag får magsår, men ändå är jag jätteglad!
Jag känner mig ännu mer stressad över att sitta på jobbet där det inte finns ett dugg att göra när jag vet att jag borde vara hemma och packa.
Det ska bli så otroligt skönt när allt det här är över!

Idag mötte jag upp Mia i Östermalmstorg och gick till nån typ av Mongolian Barbeque och åt sushibuffé. 
Absolut inget ställe jag rekommenderar, men det var mysigt att åka iväg sådär på lunchen.
Nu sitter jag på jobbet igen, på stället som Gud glömde och alla andra glömde ringa till, och vill bara att tiden ska gå så jag får gå hem.
Annars så känner jag mig bara jätteglad och lycklig idag! Jag flyttar på lördag, E kom äntligen hem igår (med 3 parfymer till mig! Jag älskar verkligen parfymer!) och det ser äntligen ut att bli riktig sommar! Det kan inte bli mycket bättre just nu.
Jo, alla mina saker hade kunnat vara nerpackade och klara i och för sig...

Det åskar och spöregnar ute, men idag har jag solsken i hjärtat!

I helgen har jag packat och varit med barnen medan Andreas och min pappa har renoverat min lägenhet. Det blev väldigt mycket mer att göra än vi trodde från början, så den kommer nog inte bli klar förrän på torsdag i bästa fall.
Jag är så otroligt tacksam över att de hjälper mig med det här, både min pappa som inte har mått så bra i helgen och Andreas som egentligen har annat jobb han egentligen skulle behöva lägga tid och energi, plus att han får tillträde till sin egen lägenhet idag och har hur mycket som helst att göra där.
Igår åkte jag, Neo och mamma dit för att kika lite och jag tyckte att det var jättemysigt att vara där.Visst finns det en massa nackdelar också, som att det är ganska mycket insyn, mitt sovrum är ungefär lika stort som en mindre toalett, vardagsrummet är extremt svårmöblerat och litet, det är fula plastgolv i köket och hallen, MEN det gör inget! För det är mitt! Min alldeles egna lägenhet. Jag hade lika gärna kunna bo i ett förråd, bara det var mitt alldeles egna!
Det är samma känsla som jag hade när jag var 19 och flyttade hemifrån, både pirrigt, spännande och lite läskigt på samma gång.
Men framför allt är det den där underbara frihetskänslan som sköljer över mig så fort jag kliver innan för den fula orange-bruna dörren (som jag ska måla om så fort det bara går...).
På lördag flyttar jag in!

Det är lite kul nu när Facebook finns med svensk översättning. Men ibland undrar jag hur genomtänkt det egentligen var, och framför allt vilket översättningsprogram de använder.
Idag fick jag till exempel veta att "Någon har en krossa på dig! Fynd ut vem!"
Krossa? Vill någon krossa mig?
Det hela låter mycket obehagligt.
Då tycker jag nog att det kanske är bättre at hålla kvar vid det engelska "a crush on" istället...

Idag var jag på banken, skrev på hundratals papper och fick äntligen tillträde till min lägenhet! Det känns helt overkligt men väldigt kul.
Ikväll ska pappa och Andreas dit och täcka golvet, ta bort sockellisterna i barnens rum för att kunna lägga golv där samt skrapa tapetskarvarna och spackla. Jag tänkte åka dit en snabbis med barnen för att kolla att den är städad och kanske för att bara njuta lite också.
Helena, min bankkontakt, berättade om en äldre dam som hade skilt sig och köpt ny lägenhet, och som på tillträdesdagen hade tagit med sig en knallrosa filt och en liten flaska champagne. Hon hade sagt till Helena att hennes exman hatade rosa så hon hade köpt filten bara därför, så nu skulle hon sätta sig på den på köksgolvet och fira med sin champagne. Det lät mysigt tycker jag! Jag kan tyvärr inte fira med någon champagne idag eftersom jag har bilen, men nästa lördag när jag flyttar in tänker jag fira med både det ena och det andra!
Däremot kanske det blir en liten öl ikväll istället, hemma i huset.

Igår åkte vi till Ikea, jag, mamma, pappa och Mia för att köpa sängar till barnen, golv till deras rum, soffbord och matta. Pappa hade hyrt ett släp för att få hem allt, och för att göra en lång historia kort skulle vi kunna säga att det där släpet förmodligen är på väg till skroten nu.
Vi (pappa) fick för oss att vi skulle ner i garaget på Ikea eftersom det inte fanns någon plats som var stor nog.
Så vi körde ner där, upptäckte ganska mycket för sent att släpet var någon decimeter för högt och fastnade.
Efter att först haft av halva taket och en lampa på släpet.
Okej, kanske inte riktigt halva men det var en bra bit som lossnade, med stålkanten och allt.
Det hela var i alla fall väldigt pinsamt och folk stod och tittade som om vi var på besök från "En annan del av Köping". Eftersom släpet varken gick att köra framåt eller bakåt var pappa tvungen att släppa ut luft ur däcken, sedan kopplade vi loss släpet, drog runt det och fick vända bilen för att kunna köra ut igen. Jag, Mia och mamma stod och gjorde vårt bästa för att inte brista ut i gapskratt över hela situationen, eftersom pappa förmodligen inte fann den exakt lika komisk som vi gjorde. Hur som helst så fick pappa åka väg till närmaste mack för att kunna fylla på luften i däcken igen medan vi andra shoppade loss på Ikea.
Sedan nämnde vi inte släp-incidenten mycket mer.
Mia tog kort på allt i smyg, men tyvärr har hon inte lagt upp bilderna ännu. Annars hade det legat en bild precis här under nu.

Allt känns väldigt stressigt och nästan lite underligt hemma. Det är som att vi går på tå nu den här sista tiden för att inget oväntat ska inträffa, (vad det nu skulle vara) eller som att vi liksom lever lite utanför allt det här på något sätt.
Vi packar och är sakliga mot varandra, skrattar ibland, låtsas som om allt är precis vanligt och att det inte alls är så att det här är de sista 9 dagarna som vi kommer bo alla fyra under samma tak, som att det inte alls är så att det bara är drygt en vecka kvar för barnen att bara springa ett tiotal meter för att komma till sina bästa kompisar.
Som att vi inte alls kommer att leva varsitt liv helt och hållet från och med nästa lördag, ett liv där vi bara är en halv familj, eller kanske rättare sagt två halva.
Andreas säger ibland att han tror att han kommer känna sig ensam, eftersom han inte "har någon" (och inte vill ha någon heller)och jag har E. Det är jobbigt att höra och jag försöker alltid prata bort det.
Vi pratade lite igår om att barnen ska få välja själva vilka leksaker de ska ha hos vilken förälder, och när vi diskuterade lite hur vi skulle göra frågade Nathalie om vi verkligen måste sitta och prata om lägenheterna hela tiden. Jag frågade henne om hon inte ville att vi skulle prata om det och det ville hon inte alls. Jag vet att hon inte vill flytta och det gör ont i hela hjärtat när hon visar det så.

Mitt i allt det här saknar jag E så mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen, och jag måste göra allt för att det inte ska märkas när jag är hemma.
Så nu börjar jag lipa för både det ena och det andra precis hela tiden. Det är som en fontän med pausknapp, men utan avstängninsknapp. Som en sån där gammal video där det går att pausa, men inte hur länge som helst för efter ett tag sätts filmen på igen automatiskt.

Min 3-åring Neo är lite klumpig skulle man kunna säga. Eller om han kanske bara är lite mer puckad (jo, man får säga så om sina egna barn, bara inte om andras)än andra ungar, men han råkar ut för saker hela tiden. Eller sätter sig snarare själv i lite mindre smarta situationer.
För någon vecka sedan fick han för sig att han skulle känna om grillen var varm. Han visste att Andreas hade satt på den och han visste att den var varm, ändå var han tvungen att lägga hela handen på den. Handen klarade sig ganska bra ändå, han blev röd och fick lite blåsor, men dagen efter såg det nästan helt bra ut.
Igår ringde de från dagis och sa att han hade ramlat ner från armstödet på en fåtölj och hade slagit i huvudet. Även det verkade ha gått ganska bra, förutom att han gnällde en del i sömnen när han råkade lägga sig på den sidan han hade slagit i.
Annars händer det dagligen att han snubblar på sina bilar, kastar saker upp i luften och får de i huvudet, spiller ut glas efter glas efter glas med juice eller mjölk, springer in i väggar osv osv.
Jag tror tyvärr han har fått det från mig...

En våldtäktsman jagas här på Gärdet/Östermalm och polisen söker nu upplysningar från allmänheten som kanske kan leda till ett gripande.
Idag lades den här fantombilden ut på Expressens hemsida.

Kom igen! Jag menar, hur svårt kan det vara att hitta en man som uppenbarligen har ansiktet helt täckt av gröna prickar?