annelie78

Nu är det 17 dagar kvar till jag flyttar. Förmodligen kommer jag att vara tvungen att ränna till huset en hel del fram till den 1:a augusti när de nya ägarna flyttar in, eftersom vi har saker på tomten som behöver slängas eller köras till landet osv. Men SEN är det över.
The end of an era, eller vad man ska säga.
Det känns både lite skönt, läskigt och samtidigt otroligt sorgligt...
Nu är det inte jag, Andreas och barnen längre. Det är jag och barnen och Andreas och barnen. En tanke så underlig och främmande att jag knappt kan ta in den.
Pratade precis med en arbetskompis som också nyligen har separerat och vi var båda rörande överens om hur elak man känner sig mot barnen när man väl bestämt sig för att separera. Hur kan vi göra så här mot dem? Men det är ju faktiskt också för deras skull man gör det.
För att det även är det bästa för barnen i de allra flesta fall.
Jag hoppas att jag kan övertyga barnen om att det verkligen är så sedan när de kommer sakna sin pappa de veckor jag har dem...