annelie78

Allt känns väldigt stressigt och nästan lite underligt hemma. Det är som att vi går på tå nu den här sista tiden för att inget oväntat ska inträffa, (vad det nu skulle vara) eller som att vi liksom lever lite utanför allt det här på något sätt.
Vi packar och är sakliga mot varandra, skrattar ibland, låtsas som om allt är precis vanligt och att det inte alls är så att det här är de sista 9 dagarna som vi kommer bo alla fyra under samma tak, som att det inte alls är så att det bara är drygt en vecka kvar för barnen att bara springa ett tiotal meter för att komma till sina bästa kompisar.
Som att vi inte alls kommer att leva varsitt liv helt och hållet från och med nästa lördag, ett liv där vi bara är en halv familj, eller kanske rättare sagt två halva.
Andreas säger ibland att han tror att han kommer känna sig ensam, eftersom han inte "har någon" (och inte vill ha någon heller)och jag har E. Det är jobbigt att höra och jag försöker alltid prata bort det.
Vi pratade lite igår om att barnen ska få välja själva vilka leksaker de ska ha hos vilken förälder, och när vi diskuterade lite hur vi skulle göra frågade Nathalie om vi verkligen måste sitta och prata om lägenheterna hela tiden. Jag frågade henne om hon inte ville att vi skulle prata om det och det ville hon inte alls. Jag vet att hon inte vill flytta och det gör ont i hela hjärtat när hon visar det så.

Mitt i allt det här saknar jag E så mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen, och jag måste göra allt för att det inte ska märkas när jag är hemma.
Så nu börjar jag lipa för både det ena och det andra precis hela tiden. Det är som en fontän med pausknapp, men utan avstängninsknapp. Som en sån där gammal video där det går att pausa, men inte hur länge som helst för efter ett tag sätts filmen på igen automatiskt.