annelie78

Nu har vi berättat för barnen.
Att vi ska separera alltså.
Jag har haft ont i magen hela förmiddagen och verkligen bävat för den här stunden.
Neo tog det väldigt bra. Antingen så hörde han inte ord av vad vi sa, eller så förstod han inte alls vad vi menade. Den enda reaktionen vi fick var en axelryckning och ett -"Det är sånt som händer". Det sista sa han efter att vi förklarat för en förtvivlad Nathalie att vi inte är kära i varandra längre och att det är många föräldrar som separerar nu för tiden. Att det är sånt som händer.
Nathalie reagerade ungefär som jag trott att hon skulle göra. Med att säga att hon inte vill flytta, att hon vill att vi ska bo tillsammans allihop, att jag och Andreas visst är kära i varandra, att vi bara behöver försöka vara lite snällare mot varandra.
Hon lugnade dock ner sig ganska fort, och började ställa frågor istället, såsom var hennes leksaker och möbler kommer vara, vem som kommer att bo i vårt hus, vad det är för barn och vad de har för leksaker. resten av eftermiddage och kvällen var hon på bra humör och hon Neo skrattade och lekte precis som vanligt.
När jag skulle natta henne vände hon ryggen mot mig och sa att hon inte alls tror att det kommer gå bra att flytta. Jag frågade varför hon tror det, och då svarade hon:-"För att jag vill bo kvar i det här huset".

Det här var nog det absolut svåraste jag någonsin behövt göra.