Jag är röksugen!
Jag vet inte om jag är så jäkla duktig när det gäller rökningen egentligen... I morse var jag alldeles för nära att smyga in på Pressbyrån och köpa cigaretter. Nu gjorde jag inte det dock, men nästa gång kommr jag nog inte kunna stå emot.
Anledningen var att jag var så himla ledsen och upprörd och det ger ett värre röksug än ealla koppar kaffe och öl i världen för mig. Plus att jag drömde en massa skumma drömmar om att jag hittade ciggaretter i min väska och inte kunde låta bli att röka allihop.
Jag och Andreas argumenterade och grälade igår, och det märks att det blir oftare och oftare nu. Och att grälen blir värre och värre.
Jag förstår att han mår väldigt dåligt, bland annat över det här med E, även om han oftast säger att han inte alls gör det, men igår när han höll på med min mobil och "råkade" se ett sms från honom (ett som jag själv absolut inte hade velat se, och absolut inte ville att han skulle få se heller)blev det nästan fullt krig.
Jag orkar inte ens skriva om det, men det slutade med att vi tjafsade om precis allt och jag fick ont i magen och var jätteledsen, och kände det som om mitt dåliga samvete höll på att äta upp mig inifrån. Egentligen vet jag att jag inte behöver ha dåligt samvete över något, och att jag har all rätt i världen att göra "vad jag vill", lika mycket som han har, men trots det lyckas han vrida och vända på allt så att det på något sätt blir jag som är boven i dramat och orsaken till allt det här.
Trots att jag bara satt och grät och kände mig så otroligt trött och less på allt så fortsätter han att dra upp en massa småsaker och påstår att jag aldrig har brytt mig om honom, att om det inte hade varit för barnen så hade jag aldrig pratat med honom igen osv. Han vet lika väl som jag att det inte är så, men det gör mig ändå ledsen att han vräker ur sig sånt för att han känner sig besviken på mig som "släppte honom" så snabbt. Osv osv osv.
Jag tycker bara att det är så fruktansvärt tråkigt att vi inte kan göra det bästa av situationen nu när det ändå är som det är. Vi måste båda acceptera läget och vara sams för barnen skull om inte annat, och då innebär det att man måste försöka svälja sina egna besvikelser och stoltheten. Lättare sagt än gjort kanske.
Anledningen var att jag var så himla ledsen och upprörd och det ger ett värre röksug än ealla koppar kaffe och öl i världen för mig. Plus att jag drömde en massa skumma drömmar om att jag hittade ciggaretter i min väska och inte kunde låta bli att röka allihop.
Jag och Andreas argumenterade och grälade igår, och det märks att det blir oftare och oftare nu. Och att grälen blir värre och värre.
Jag förstår att han mår väldigt dåligt, bland annat över det här med E, även om han oftast säger att han inte alls gör det, men igår när han höll på med min mobil och "råkade" se ett sms från honom (ett som jag själv absolut inte hade velat se, och absolut inte ville att han skulle få se heller)blev det nästan fullt krig.
Jag orkar inte ens skriva om det, men det slutade med att vi tjafsade om precis allt och jag fick ont i magen och var jätteledsen, och kände det som om mitt dåliga samvete höll på att äta upp mig inifrån. Egentligen vet jag att jag inte behöver ha dåligt samvete över något, och att jag har all rätt i världen att göra "vad jag vill", lika mycket som han har, men trots det lyckas han vrida och vända på allt så att det på något sätt blir jag som är boven i dramat och orsaken till allt det här.
Trots att jag bara satt och grät och kände mig så otroligt trött och less på allt så fortsätter han att dra upp en massa småsaker och påstår att jag aldrig har brytt mig om honom, att om det inte hade varit för barnen så hade jag aldrig pratat med honom igen osv. Han vet lika väl som jag att det inte är så, men det gör mig ändå ledsen att han vräker ur sig sånt för att han känner sig besviken på mig som "släppte honom" så snabbt. Osv osv osv.
Jag tycker bara att det är så fruktansvärt tråkigt att vi inte kan göra det bästa av situationen nu när det ändå är som det är. Vi måste båda acceptera läget och vara sams för barnen skull om inte annat, och då innebär det att man måste försöka svälja sina egna besvikelser och stoltheten. Lättare sagt än gjort kanske.
Kommentarer
Trackback