Min emetofobi
Neo satte i halsen igår när vi åt. Sedan kräktes han mängder. Jag flög upp och hoppade bakåt 3 meter och stod och skakade ett tag, medan Andreas fick ta hand om honom, duscha av honom och byta kläder.
Efter en stund insåg jag ju att jag kanske borde torka bort kräkset från golvet, OCH det gick ganska bra! Jag svimmade inte, bröt inte ihop eller nånting. Jag torkade bort allt, flera gånger till och med (ganska maniskt), men jag kunde inte riktigt förmå mig till att vara nära Neo.
I och för sig började gråta lite senare när jag skulle plocka bort maten också...
Neo var pigg som en lärka efteråt och fortsatte äta och mådde precis som vanligt.
Ändå kunde jag inte låta bli att sitta och strirra på honom och undra när nästa spya skulle komma. För även om jag var nästan 95 % säker på att han kräktes för att han satte i halsen, så minskade procenten mer och mer ju senare på kvällen det blev.
Jag behöver ju knappast skriva att jag inte sov många timmar i natt och att jag flög upp varje gång han gjorde ljud ifrån sig eller ens vände sig i sängen?
I morse var han dessutom lös i magen, och då var jag istället 95% säker på att han var magsjuk, så han har fått vara hemma hela dagen. Nathalie också.
Nu är det Nathalie jag sitter och strirrar på istället och undrar när hon ska sätta igång. För jag vet att det kommer.
Jag frågade henne minst 10 gånger under förmiddagen hur hon mådde, så till slut blev hon trött på mig och röt åt mig att sluta fråga hela tiden.
Nu ska jag gå med i en förening för de som har kräkfobi. Emetofobi heter fobin, by the way.
Efter en stund insåg jag ju att jag kanske borde torka bort kräkset från golvet, OCH det gick ganska bra! Jag svimmade inte, bröt inte ihop eller nånting. Jag torkade bort allt, flera gånger till och med (ganska maniskt), men jag kunde inte riktigt förmå mig till att vara nära Neo.
I och för sig började gråta lite senare när jag skulle plocka bort maten också...
Neo var pigg som en lärka efteråt och fortsatte äta och mådde precis som vanligt.
Ändå kunde jag inte låta bli att sitta och strirra på honom och undra när nästa spya skulle komma. För även om jag var nästan 95 % säker på att han kräktes för att han satte i halsen, så minskade procenten mer och mer ju senare på kvällen det blev.
Jag behöver ju knappast skriva att jag inte sov många timmar i natt och att jag flög upp varje gång han gjorde ljud ifrån sig eller ens vände sig i sängen?
I morse var han dessutom lös i magen, och då var jag istället 95% säker på att han var magsjuk, så han har fått vara hemma hela dagen. Nathalie också.
Nu är det Nathalie jag sitter och strirrar på istället och undrar när hon ska sätta igång. För jag vet att det kommer.
Jag frågade henne minst 10 gånger under förmiddagen hur hon mådde, så till slut blev hon trött på mig och röt åt mig att sluta fråga hela tiden.
Nu ska jag gå med i en förening för de som har kräkfobi. Emetofobi heter fobin, by the way.
Kommentarer
Postat av: malve
det var inte illa, att du torkade upp spyorna menar jag. då blir du i alla fall inte helt paralyserad och det är ju bra.
stackars dig dock. jag vet hur det är att ha en fobi.
Trackback