annelie78

ÅÅÅÅÅÅÅH, vad jag gjorde bort mig i morse! Det är kappt så att jag vågar skriva det här. Men jag gör det ändå.

Jag öppnade receptionen klockan 8 i morse som vanligt, och kände mig irriterad eftersom det inte fanns något kaffe (och för att jag fastnade i spärrarna i Gullmarsplan). Efter några minuter hör jag ett pipande och letar runt i repan för att lokalisera var det kan komma från. Efter ca 10 minuter av pipande och letande lyckas jag klura ut att det kommer från ett av skåpen som våra securitasväktare använder. Väktarna sitter här i receptionen mellan 18.00 och 00.00 på natten och den väktare som jobbade natten till i morse hade tydligen inte stängt av sin kom-radio (eller vad det nu heter, den där stora saken som ser ut som en gammal telefon). Det var alltså den som låg och pep, och jag bestämmer mig för att stänga av den för att få tyst på det irriterande ljudet.
Högst upp på radion/telefongrejen ser jag en röd knapp, och alla vet ju att man stänger av  manicker av olika slag på de röda knapparna.
Så jag trycker in den röda knappen (hårt och länge) och radion/telefonen blippar till en stund för att sedan tystna. Nöjd med min insats lägger jag tillbaka radion/telefonen i skåpet igen och sätter mig för att jobba (surfa på nätet).
En kvart senare kommer en kvinnlig väktare in genom ytterdörrarna och går fram till mig i receptionen och frågar med halvt orolig, halvt myndig röst:  -"Hur var det här då"?
"-Jotack, det är så bra så", kvittrar jag glatt och fattar noll. Efter en hundradels sekund kommer jag att tänka på radion/telefonen och en snabb tanke om att det  kanske kunde gälla den, flyger genom mitt huvud.
Mycket riktigt så var det därför hon var där. Knappen jag hade tryckt in för att få tyst på grunkan var tydligen ett överfallslarm!
Jag berättar som det är, att jag bara ville att radion/telefonen skulle tystna och att jag därför hade tryckt ner den knapp som jag bedömde vara den mest troliga avstängningsknappen.
Hon berättar då att polisen är på väg och att det var tur att hon var i närheten och kunde kolla upp larmet innan polisen hann hit. Hon berättar också att polisen tar mycket allvarligt på överfallslarm och att de ibland skickar upp till tre patruller.
Högröd i ansiktet ber jag tusen gånger om ursäkt för att jag var så klantig, och hon säger att nästa gång kan jag ju ringa till Securitas istället. Eftersom jag inte ska hålla på och peta på deras apparater. Jag vill nästan gråta.
Jag ber henne ringa polispatrullen som är på väg, och berätta att det inte var något överfall och sen ber jag om ursäkt några gånger till, för säkerhets skull. Och lägger till att det var väldigt pinsamt. Om hon inte förstod det.
När jag berättade för Alexandra, min arbetskamrat, skrattade hon så att hon grät.