Dramatik
Igår ringde dagmamman till Andreas och sa att Nathalie var väldigt hängig och klagade över att hon hade ont i magen, så han åkte och hämtade barnen vid 14.00-tiden.
När han ringde mig och berättade att hon hade ont i magen började jag, i vanlig ordning, kallsvettas, må illa och hjärtat bankade som en bongotrumma på ecstasy. Det är ju min "lilla" kräkfobi som utlöser den reaktionen, och jag känner mig yr, får svårt att andas och tänka klart, och den enda tanken jag har i huvudet är "bara hon inte kräks!".
Jag skyndade mig hem och då sov hon. Varje gång jag tittade in i rummet och såg henne ligga där slog hjärtat så hårt att det kändes som om jag när som helst skulle få en hjärtinfarkt. "Bara hon inte är magsjuk"!
Hon hade lite feber och gnällde i sömnen över att hon hade ont i magen och vaknade,grät och somnade om, om vartannat. När hon vaknade till ordentligt verkade hon ha väldigt ont, mest på höger sida också, så vi ringde sjukvårdsupplysningen som tyckte att vi skulle åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus, uti fall att. Det lät lite som blindtarmsinflammation.
Andreas föräldrar kom för att passa Neo medan jag, Andreas och Nathalie åkte till sjukhuset vid 18.00-tiden. Konstigt nog piggnade hon till i bilen och sa att det bara gjorde lite ont, men vi åkte i alla fall. När vi väl kom dit ville hon leka, men vi såg att hon hade ont när hon gick och satt. Det var så många sjuka barn där och låååång väntetid fick vi höra, så vi frågade Nathalie om och om igen hur det kändes i magen, om hon inte hade ont längre. Ibland sa hon ja och ibland nej. Till slut förstod vi i alla fall att hon fortfarande hade ont men att det kanske inte var lika farligt som innan (hon hade fått alvedon också), så när det var vår tur att skriva in oss så berättade vi för sköterskan hur det låg till och att hon verkade må bättre nu och febern var borta. Hon klämde och kände lite på Nathalies mage och tyckte att vi kunde åka hem och avvakta. Nathalie ville hem och äta fil och flingor eftersom hon inte hade ätit något sedan lunch, så vi åkte hem. I bilen tjatade hon om att hon ville ha en present eftersom hon var så duktig hos doktorn och vägrade förstå att det inte fanns några "presentaffärer" som var öppna efter åtta på kvällen.
Hon hade fortfarande ont i magen när jag la henne, och jag låg på helspänn hela natten i fall hon skulle vakna och skrika till, för i så fall skulle vi åka in.
Hon sov hela natten utan att vakna, och på morgonen var hon hur pigg och glad som helst igen och magontet var borta!
Det sjukaste med det här, som visar hur pass knäpp jag egentligen är, är att när jag började förstå att det kanske inte alls rörde sig om magsjuka, utan kanske blindtarmen, så blev jag LUGNARE! Som om det var bättre och tryggare att det kanske var en blindtarmsinflammation, njursten eller till och med magcancer(hemska tanke!!!) än kräksjuka! Jag menar, hur sjuk får man bli egentligen, som blir lättad över att det inte är vanlig simpel magsjuka??? Men faktum är att efter att jag pratat med sjukvårdsrådgivningen och fått klart för mig att det förmoligen inte var magsjuka slutade hjärtat slå i 250, och illamåendet och magvärken försvann och jag blev LUGN! Jag var lugn hela tiden på sjukhuset och när vi kom hem. För att hon inte hade kräkts. För i min värld är det det absolut värsta som kan hända! Värre än allt annat.
Jag måste nog gå och söka hjälp för det här. På riktigt.
När han ringde mig och berättade att hon hade ont i magen började jag, i vanlig ordning, kallsvettas, må illa och hjärtat bankade som en bongotrumma på ecstasy. Det är ju min "lilla" kräkfobi som utlöser den reaktionen, och jag känner mig yr, får svårt att andas och tänka klart, och den enda tanken jag har i huvudet är "bara hon inte kräks!".
Jag skyndade mig hem och då sov hon. Varje gång jag tittade in i rummet och såg henne ligga där slog hjärtat så hårt att det kändes som om jag när som helst skulle få en hjärtinfarkt. "Bara hon inte är magsjuk"!
Hon hade lite feber och gnällde i sömnen över att hon hade ont i magen och vaknade,grät och somnade om, om vartannat. När hon vaknade till ordentligt verkade hon ha väldigt ont, mest på höger sida också, så vi ringde sjukvårdsupplysningen som tyckte att vi skulle åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus, uti fall att. Det lät lite som blindtarmsinflammation.
Andreas föräldrar kom för att passa Neo medan jag, Andreas och Nathalie åkte till sjukhuset vid 18.00-tiden. Konstigt nog piggnade hon till i bilen och sa att det bara gjorde lite ont, men vi åkte i alla fall. När vi väl kom dit ville hon leka, men vi såg att hon hade ont när hon gick och satt. Det var så många sjuka barn där och låååång väntetid fick vi höra, så vi frågade Nathalie om och om igen hur det kändes i magen, om hon inte hade ont längre. Ibland sa hon ja och ibland nej. Till slut förstod vi i alla fall att hon fortfarande hade ont men att det kanske inte var lika farligt som innan (hon hade fått alvedon också), så när det var vår tur att skriva in oss så berättade vi för sköterskan hur det låg till och att hon verkade må bättre nu och febern var borta. Hon klämde och kände lite på Nathalies mage och tyckte att vi kunde åka hem och avvakta. Nathalie ville hem och äta fil och flingor eftersom hon inte hade ätit något sedan lunch, så vi åkte hem. I bilen tjatade hon om att hon ville ha en present eftersom hon var så duktig hos doktorn och vägrade förstå att det inte fanns några "presentaffärer" som var öppna efter åtta på kvällen.
Hon hade fortfarande ont i magen när jag la henne, och jag låg på helspänn hela natten i fall hon skulle vakna och skrika till, för i så fall skulle vi åka in.
Hon sov hela natten utan att vakna, och på morgonen var hon hur pigg och glad som helst igen och magontet var borta!
Det sjukaste med det här, som visar hur pass knäpp jag egentligen är, är att när jag började förstå att det kanske inte alls rörde sig om magsjuka, utan kanske blindtarmen, så blev jag LUGNARE! Som om det var bättre och tryggare att det kanske var en blindtarmsinflammation, njursten eller till och med magcancer(hemska tanke!!!) än kräksjuka! Jag menar, hur sjuk får man bli egentligen, som blir lättad över att det inte är vanlig simpel magsjuka??? Men faktum är att efter att jag pratat med sjukvårdsrådgivningen och fått klart för mig att det förmoligen inte var magsjuka slutade hjärtat slå i 250, och illamåendet och magvärken försvann och jag blev LUGN! Jag var lugn hela tiden på sjukhuset och när vi kom hem. För att hon inte hade kräkts. För i min värld är det det absolut värsta som kan hända! Värre än allt annat.
Jag måste nog gå och söka hjälp för det här. På riktigt.
Kommentarer
Trackback