När glädje blev till sorg, eller "Dagen då jag tappade tron på mänskligheten. Och karma"
För många, många, MÅNGA år sedan jobbade jag som servitris på en lunchrestaurang/kvarterskrog.
Det var ett roligt men ganska stressigt ställe att jobba på, men ibland, om vi hade jobbat på riktigt bra (läs:flirtat tillräckligt med de manliga gästerna)kunde vi få ganska bra med dricks.
En fredagkväll (för nästan 8 år sedan)fick jag väldigt bra med dricks och kände mig glad och nöjd med mig själv.
På väg hem går jag av i Slussen för att byta tunnelbana, och medan jag står där kommer en man gående(vinglande snarare) mot mig. I mitt lilla lyckorus som jag befinner mig i för tillfället (för att jag har så mycket pengar)tycker jag att han ser ut att vara en trevlig och sympatisk man.
I själva verket var han påtänd och förmodligen påverkad av allt möjligt som går att bli påverkad av, men det märkte jag inte då. Hur som helst så stapplar han fram till mig och frågar om jag har en liten slant att avvara "till mat och härbärge" (läs; sprit och knark).
Eftersom jag känner mig så välbärgad själv, jämfört med den stackars trasige, fattige mannen, hivar jag glatt upp en hel hundralapp(!)
Mannen blir alldeles till sig, och jag kunde nästan se hur han skulle småspringa till Dressman(?) för att köpa sig en värmande halsduk och sen snabbt över till 7eleven för en stadig lunch, allt med ett stort leende på läpparna och huvudet fullt av tankar på vilken underbar människa (jag alltså) han precis hade mött. Okej, man kanske inte får så mycket för 100 spänn, men för honom måste det ha varit en förmögenhet. Tänkte jag.
Han tackar så hemskt mycket och går (vinglar)iväg.
Nöjd med mig själv och med den där härliga känslan av att ha gjort något riktigt bra i bröstet står jag och småler för mig själv i väntan på tunnelbanan. Efter ungefär tre minuter hör jag en skrovlig harklande röst bakom mig. Jag vänder mig om och ser samme man stå där, med utsträckt hand och hör, som i slow motion, att han frågar om jag kan avvara en slant.
Jag stirrar på honom och säger lite oförstående och förvirrat att jag ju precis, för bara några minuter sedan, gav honom en hel hundralapp.
Han möter min blick, med sina skelande ögon där pupillerna var stora som Globen, och det är DÅ jag inser att den här mannen är ju knarkare och förmodligen alkoholist också och han förmodligen överhuvudtaget inte minns att jag har gett honom massa pengar.
Jag överväger att försöka slå ner honom och ta tillbaka pengarna, men behärskar mig i sista sekunden när jag inser att pengarna förmodligen redan har gått till dagens 10:e sil eller något liknande.
Så jag muttrar bara att jag tyvärr inte hade några pengar att avvara och ser besviket efter honom när han går till nästa mäniska för att be om pengar.
Den där härliga känslan i bröstet byts snabbt ut till en känsla av meningslöshet och att jag istället för att ha gjort något bra, bidrog till hans fortsatta missbruk.
Jag slutade ge pengar till hemlösa efter det.
Det var ett roligt men ganska stressigt ställe att jobba på, men ibland, om vi hade jobbat på riktigt bra (läs:flirtat tillräckligt med de manliga gästerna)kunde vi få ganska bra med dricks.
En fredagkväll (för nästan 8 år sedan)fick jag väldigt bra med dricks och kände mig glad och nöjd med mig själv.
På väg hem går jag av i Slussen för att byta tunnelbana, och medan jag står där kommer en man gående(vinglande snarare) mot mig. I mitt lilla lyckorus som jag befinner mig i för tillfället (för att jag har så mycket pengar)tycker jag att han ser ut att vara en trevlig och sympatisk man.
I själva verket var han påtänd och förmodligen påverkad av allt möjligt som går att bli påverkad av, men det märkte jag inte då. Hur som helst så stapplar han fram till mig och frågar om jag har en liten slant att avvara "till mat och härbärge" (läs; sprit och knark).
Eftersom jag känner mig så välbärgad själv, jämfört med den stackars trasige, fattige mannen, hivar jag glatt upp en hel hundralapp(!)
Mannen blir alldeles till sig, och jag kunde nästan se hur han skulle småspringa till Dressman(?) för att köpa sig en värmande halsduk och sen snabbt över till 7eleven för en stadig lunch, allt med ett stort leende på läpparna och huvudet fullt av tankar på vilken underbar människa (jag alltså) han precis hade mött. Okej, man kanske inte får så mycket för 100 spänn, men för honom måste det ha varit en förmögenhet. Tänkte jag.
Han tackar så hemskt mycket och går (vinglar)iväg.
Nöjd med mig själv och med den där härliga känslan av att ha gjort något riktigt bra i bröstet står jag och småler för mig själv i väntan på tunnelbanan. Efter ungefär tre minuter hör jag en skrovlig harklande röst bakom mig. Jag vänder mig om och ser samme man stå där, med utsträckt hand och hör, som i slow motion, att han frågar om jag kan avvara en slant.
Jag stirrar på honom och säger lite oförstående och förvirrat att jag ju precis, för bara några minuter sedan, gav honom en hel hundralapp.
Han möter min blick, med sina skelande ögon där pupillerna var stora som Globen, och det är DÅ jag inser att den här mannen är ju knarkare och förmodligen alkoholist också och han förmodligen överhuvudtaget inte minns att jag har gett honom massa pengar.
Jag överväger att försöka slå ner honom och ta tillbaka pengarna, men behärskar mig i sista sekunden när jag inser att pengarna förmodligen redan har gått till dagens 10:e sil eller något liknande.
Så jag muttrar bara att jag tyvärr inte hade några pengar att avvara och ser besviket efter honom när han går till nästa mäniska för att be om pengar.
Den där härliga känslan i bröstet byts snabbt ut till en känsla av meningslöshet och att jag istället för att ha gjort något bra, bidrog till hans fortsatta missbruk.
Jag slutade ge pengar till hemlösa efter det.
Kommentarer
Trackback