annelie78

Gårdagen på Gillingebanan var....lärorik. När vi skulle beskriva dagen med ett enda ord var, så var lärorik det första som kom upp. Andra ord var spännande, intressant och roligt, men när det var min tur att säga ett ord som beskrev dagens händelser stod det helt still. Så jag sa "bra". Oerhört påhittigt.
Hur som helst, vi var 8 stycken i vår grupp och en "handledare" eller vad det kallas för (jättesträng och arg!), och vi skulle köra två och två.
Jag fick köra med en kvinna i 40-årsåldern av asiatisk härkomst, med bristfälliga språkkunskaper i svenska, och hennes  MAN. Först trodde jag att han kanske var med som tolk, men när jag hörde att han pratade ännu sämre svenska än frun så förstod jag att det inte var så. Han satt bara i baksätet och kommentarede när hon körde (och när jag körde också för den delen).
Asiatiskan, som hette Ling Ding, So Ching, King Kong eller något liknande, fick köra först och hon klarade sig ganska bra, trots att jag märkte att hon inte riktigt förstod vad hon skulle göra alla gånger. Jag klarade mig också bra, bromsade tillräckligt hårt på rätt ställe, gasade när jag skulle och allt det där, och jag förstår inte nu vad jag var så nervös för innan.
Jag fick mitt intyg i alla fall och det känns verklligen skönt att ha vdet gjort nu.
Alla säger att det är sååååå kul att köra Gillingebanan, men jag vet inte om jag kan hålla med om det riktigt. Visst var det lite roligt, men inte så jäkla kul att jag skulle vilja göra om det igen. Kanske om jag var en äventyrslysten 18-åring med dödslängtan...