annelie78

Vi har inga husdjur hemma eftersom Andreas är allergisk, (det är åtminstone den anledningen vi säger till barnen)men Neo fullkomligt älskar katter. Så jag får vara katt hemma. Dygnet runt.
Det är nästan den enda gången jag duger åt honom, när jag är katt. Annars är det bara pappa pappa pappa. "Pappa ska lägga mig, pappa ska byta blöja på mig, pappa ska mata mig, pappa ska trösta mig, pappa ska bada mig" osv. Jag får inte hjälpa honom med någonting så länge pappa är hemma. OM jag inte leker katt. Jag kan stå och kämpa i en kvart med att försöka borsta tänderna på honom, och han totalvägrar, gapar och skriker och ropar på pappa, men så fort jag säger "mjau" så får han något ömt i blicken och tvärvänder. Då rusar han fram till mig, klappar och pussar på mig och säger "min lilla katt" och då får jag göra precis vad som helst med honom. Så länge jag står på alla fyra och jamar vill säga. "-Kom nu Neo så får katten byta blöja på dig".
Det jobbiga är bara att jag aldrig kan sluta vara katt, för så fort jag försöker ställa mig upp igen så skriker han
" -NEEEJ!!! Du är KATT! Inte stå upp!!" Jag börjar få skavsår på knäna nu, men vad gör man inte för att få lite kärlek av sin son...
Så min son har en storasyster, en pappa och en jättestor, grinig katt.