annelie78

I fredags drack jag mängder av vin, öl och whisky hos grannen (som var gräsänkling den kvällen)tillsammans med två andra grannar (även de gräsänklingar för kvällen). Andreas var ute på krogen och barnen somnade i soffan hos grannen framför en film.

Dagen efter fick jag vet att jag tydligen hade:

*Bestämt att jag skulle ta det "riktiga körkortet" nu i sommar. Och köpa grannens bil. Som inte är till salu.
*Följa med på en kryssning med bara en massa grannar, alla män.
*Frågat Uffe 6-7 gånger om han inte skulle haka på och se melodifestivalen med oss. Och varje gång fått svaret: "Nej, jag åker till Åland."

Och jag har antagligen även:

* Fimpat i ungefär allas ölburkar
* Druckit ut den ölburken som skulle agera askkopp från början
* Skrikit (och nu skäms jag ordentligt...)-"Ååh, den här är så bra!" varje gång Eloise med Arvingarna spelades. Ungefär var 10:e minut. OCH dansat....

Lördagen var lugnare i alla fall. Samma grannar, men ett helt annat humör så att säga...

Äntligen är det fredag! Jag har absolut inga som helst planer för helgen, och det känns både ganska skönt och tråkigt.
Ikväll blir det nog bara en lugn hemmakväll med barnen i alla fall. I morgon ska Andreas på klassåterträff och jag har flera saker jag skulle vilja göra, tex se på schlagerfestivalen hemma hos Therese, grilla och dricka öl hos E, gå ut med mina syrror osv. Men jag har barnen så det blir nog en schlagerkväll hos grannarna.

Vad jag hade kul åt delfinalen igår förresten! Var fasen hittar de alla stolpskott??

Det gick inte att komma in på bloggen på hela dagen igår, och jag hade självklart hur mycket som helst att skriva just då!

Just nu känns det som att allting virvlar på i en rasande fart, mestadels på ett väldigt bra sätt eftersom det borde betyda att flytten närmar sig mer och mer.
Gårdagen var otroligt ångestfylld och jag tror att jag aldrig varit så nervös och orolig över någon annan på väldigt länge som jag var då, och har varit den senaste veckan.
Att vänta på ett provsvar från läkaren för att få veta om den man tycker om möjligtvis behöver opereras eller har cancer(igen) eller inte, kan ha den effekten. Har jag märkt.
Vi satt på varsitt håll igår och var två nervvrak under den största delen av dagen i väntan på att läkaren skulle ringa.
När hon väl ringde hade hon ett väldigt glädjande besked och jag tror inte att någon var så glad som jag (jo, självklart han själv)just då! Det kändes som om 50 kilo lättade från mina axlar och bröst vid det tillfället.
Resten av eftermiddagen/kvällen spenderade vi med att fika, äta och snacka skit och bara njuta av att allt är så jäkla bra! Så bra som det kan bli åtminstone, just nu.

Många tycker nog att jag och Andreas har ett väldigt underligt förhållande just nu, och jag kan bara instämma.
Men det funkar!
Vi bor fortfarande ihop, i väntan på tillträde till lägenheterna, men bara som kompisar. Okej, kompisar som bråkar lite mer än vad andra kompisar gör kanske, men vi kan ändå umgås och prata om nästan allt nu och vi är båda öppna med vad som händer i våra respektive liv. För vi lever våra egna liv nu, trots att vi fortfarande bor tillsammans.

Det är en ganska konstig situation trots allt, när jag kommer hem efter att ha träffat E en hel kväll (vilket han naturligtvis vet om), och han sitter och snackar i telefon med en tjej, och jag bara "Tjena, hur är det? Jag går och slaggar nu, glöm inte att släcka efter dig! Hälsa förresten!"
Men för oss funkar det här!
Det känns bättre för båda att vi är öppna med att vi "träffar andra" än att vi smyger med det. Eftersom båda ändå hade anat vad den andra gjorde, hade det bara blivit extremt konstig stämning mellan oss om vi hade ljugit och smusslat.
Båda är glada och nöjda och det är huvudsaken!

Ååååååååh, vad jag är låg idag. Frustrerad, irriterad och jag vet inte vad. Just nu känns verkligen allt bara hopplöst jobbigt, på alla sätt.
Det blir bättre snart, det vet jag. Det måste det bli.

Idag åkte vi till våra nya lägenheter och visade barnen var vi kommer att bo(bara på utsidan eftersom de inte är tomma än), och fick båda en smärre chock när vi insåg hur väldigt nära varandra de faktiskt låg. Förhoppningsvis blir det bra i alla fall(så länge båda är överens om att vi verkligen håller på vårt respektive privatliv), och det var skönt att kunna visa barnen att vi kommer bo nära varandra ändå.
Nathalie har varit ganska grinig, surar mycket och blir lätt ledsen idag, vilket naturligtvis är en reaktion på separationen. Neo kör på som vanligt.
Jag har haft huvudvärk och känt mig lite deppig idag, vilket säkert beror på spänningen efter att ha berättat för barnen, i kombination med vädret bland annat.

Annars är det egentligen en hel del som hänt den senaste veckan, som har kommit att ändra på det mesta i mitt och Andreas sk förhållande. Det mesta på ett bra sätt, måste jag ändå säga, trots omständigheterna. Kort sagt skulle man kunna säga att det har visat sig att han inte alls har varit så ensam som jag trott och att jag inte haft någon som helst anledning att oroa mig över huruvida han kommer att träffa någon framöver eller inte.
Det kändes lite konstigt när han berättade samtidigt som det var en otrolig lättnad. Av flera olika anledningar. Eftersom jag inte heller har varit helt ensam är det skönt att det är på samma vilkor, och att vi kan prata om det.
Vi har kunnat vara mycket mer öppna mot varandra sedan det här kom fram, och jag hoppas det fortsätter så.

Jag vill bara poängtera att anledningen till att vi separerar absolut inte har något med det här att göra. Det är inga yttre faktorer (eller personer) som har påverkat våra beslut. I fall någon trodde det.

Jag är medveten om att det kommer bli en hel del frågetecken nu från vissa håll...

Nu har vi berättat för barnen.
Att vi ska separera alltså.
Jag har haft ont i magen hela förmiddagen och verkligen bävat för den här stunden.
Neo tog det väldigt bra. Antingen så hörde han inte ord av vad vi sa, eller så förstod han inte alls vad vi menade. Den enda reaktionen vi fick var en axelryckning och ett -"Det är sånt som händer". Det sista sa han efter att vi förklarat för en förtvivlad Nathalie att vi inte är kära i varandra längre och att det är många föräldrar som separerar nu för tiden. Att det är sånt som händer.
Nathalie reagerade ungefär som jag trott att hon skulle göra. Med att säga att hon inte vill flytta, att hon vill att vi ska bo tillsammans allihop, att jag och Andreas visst är kära i varandra, att vi bara behöver försöka vara lite snällare mot varandra.
Hon lugnade dock ner sig ganska fort, och började ställa frågor istället, såsom var hennes leksaker och möbler kommer vara, vem som kommer att bo i vårt hus, vad det är för barn och vad de har för leksaker. resten av eftermiddage och kvällen var hon på bra humör och hon Neo skrattade och lekte precis som vanligt.
När jag skulle natta henne vände hon ryggen mot mig och sa att hon inte alls tror att det kommer gå bra att flytta. Jag frågade varför hon tror det, och då svarade hon:-"För att jag vill bo kvar i det här huset".

Det här var nog det absolut svåraste jag någonsin behövt göra.

I morgon är Domedagen. Då ska vi berätta för barnen.

Jag kom på att jag gick rakt in i en skylt igår natt när jag hade gått av bussen. Det gjorde ont som fan.

Och så kom vågen, och nu är jag uppe igen! För den här gången åtminstone.
Jag var ute med E igår kväll, på Kvarnen, Snaps och Fenix och drack öl och Bacardi apple, hade jättemysigt, blev alldeles för full, kom hem alldeles för sent, sov alldeles för lite, vaknade en timme senare än jag borde och åkte bakfull till jobbet. Med ett leende på läpparna.
För trots det är jag på jättebra humör!
Både för att Andreas tvärvände igår och skickade flera sms där han bad om ursäkt för att han tjafsar så mycket med mig hela tiden, och för att det trots allt finns ganska mycket att vara glad för, mitt i allt det här.
E till exempel.

Nu är allt bara åt helvete. Igår kväll bråkade vi mer än vi någonsin gjort tror jag, och jag mår så dåligt att jag inte vet vad jag ska göra. Jag vill bara ge upp. Jag orkar inte så mycket mer nu.
Men vad händer om jag ger upp? Vad ger jag upp då? Jag vet att jag måste försöka stå ut, kämpa ett tag till och allt det där, och jag försöker verkligen. För barnens skull.
Jag befinner mig i ett svart hål som bara blir större och större, och det känns som om det slukar mig helt. Det känns som om jag ska drunkna och jag vet inte om jag orkar hålla mig över ytan så länge till. Kanske kommer det en våg snart som hjälper mig upp. Det måste det göra.


Det är snart över. Och jag längtar.

En grej jag avskyr med bloggar är de där skumma koderna man måste skriva in för att kunna kommentera ett inlägg. Till och med när man kommeneterar på sin egen blogg. What's up with that liksom?
Jag fattar varför man måste skriva in den (tror jag) men oftast är det ju så svårt att se vad de där underliga strecken ska föreställa så jag skriver alltid fel.
Därför kommenterar jag sällan inlägg.

Äsch, nu är det så där igen, att jag har en massa saker jag skulle vilja skriva om, men inte kan! Inte än åtminstone. Sedan kan det nog bli en hel roman istället...


När vi satt och åt middag igår hela familjen (vi bor ju fortfarande kvar i radhuset, fram till juli åtminstone), var jag så irriterad på Nathalie som inte kunde sitta still och äta upp sin mat. Hon skulle hålla på med precis allt annat, utom just att äta maten. Till slut sa jag åt henne på skarpen, (vilket för övrigt är ett ganska lustigt ord. Skarpen. Låter som en fågelart.)att hon skulle sitta ordentligt och koncentera sig på maten och inte bete sig som en 2-åring.
Hon fortsatte att fåna sig, lägga sig på stolen, leka med maten, pilla bort strumpludd mellan tårna och andra trevligheter, helt utan att ta någon som helst notis om mig. Som vanligt, skulle jag nog vilja tillägga.
Jag tjatade på henne några gånger till och påminde henne återigen om att hon faktiskt snart är 5 år och att hon borde sluta hålla på som om hon var yngre än Neo.
Då spände om ögonen i mig, tog sats och röt tillbaka: - Och du beter dig som om du var NOLL år! Du gnäller ju som en bebis!

Jaha.

I lördags hade Kattis 30-årsfest på restaurangen hennes man driver (där även jag har jobbat). Det var så himla trevligt och vi hade jättekul, maten var kanon, drickan var gratis och människorna glada.
Vi stannade där till 01 ungefär, för att sedan gå vidare till Village. Jag och Annelie var överens om att det var alldeles för mycket folk där och åkte in till Snaps istället.
Det var en väldigt lyckad kväll helt enkelt!