annelie78

Andreas ramlade in runt 5 i söndags morse, efter herrmiddagen. Som naturligtvis slutade på krogen.och med att han nästan hamnade i slagsmål! Hans kompis Johan hade trängt sig i någon krogkö, och en väldigt stor kille hade lackat ur och klippt till honom. Andreas hade stått en bit bort och sett det och sprang fram och hoppade på killen, som i sin tur kastade av Andreas som en vante. Som tur var kom vakterna och "bråket" avbröts. Andreas hade ont i höften igår. De här killarna är alltså 35 år! Nu var det ju inte Johan som startade bråket direkt, annat än att han trängde sig i kön, men stolthet var ju inte ett av orden som flög genom huvudet när Andreas berättade att han flög på den 2 meter långa snubben.

Nu måste jag fortsätta städa igen. Vi får gäster ikväll och ska gå och titta på majbrasan. Sånt där som man gör när man har barn. Jag har inte sett en majbrasa på flera år. Vi gick till en för tre år sedan, med samma par som kommer hem till oss ikväll, men när vi kom dit hade brasan slocknat och de flesta gått hem, så det räknas inte.
jaha, nu fastnade jag framför den spännande "Tigers film"...

Jag har så förbaskat tråkigt! Det är lördag, klockan är 21.15 och jag är fruktansvät uttråkad. Andreas är på herrmiddag.
Vi var bjudna på en parmiddag ikväll egentligen, men eftersom Andreas hade tackat ja till middagen med sina killkompisar så var det inte så mycket att fundera på. Jag menar, hur kul känns det att gå på en parmiddag ensam? Eller med sina två barn för den delen? Eftersom jag inte hade någon barnvakt till ikväll hade de varit tvugna att följa med, och att gå på en parmiddag ensam med två barn var lite mer än vad jag orkar för tillfället.
Så jag är alltså hemma. Ensam med barnen(som äntligen sover). En lördag kväll.
Jag är så sugen på att gå ut! Mer än någonsin, bara för att jag inte kan!

I morse slog tunnelbanespärrarna igen precis när jag skulle gå igenom, så att jag klämdes över armarna. Jag hade kunnat dött! Eller brutit armarna i alla fall. Jag är nog fortfarande lite öm. Jag undrar om man kan stämma SL?

Igår gick jag och la mig 20.30 eftersom jag hade migrän, så jag sov drygt 8 timmar i natt! Det var flera år sedan jag sov så många timmar tror jag. Jag kände mig glad och utvilad trots att jag gick upp 5 i morse, och till och med bilkörningen gick bra. Jättebra till och med! Det är ju fredag dessutom, och då blir man ju extra glad. Jag ska dricka ofantliga mängder vin (eller kanske öl) för att fira.

Igår lekte jag kurragömma i lekparken med mina barn. De har inte riktigt fattat grejen med kurragömma, så till slut sprang vi mest omkring och blundade och räknade allihop.
Nathalie bestämde var jag skulle gömma mig när det var hennes tur att räkna och Neo sprang hela tiden fram från sitt "gömställe" bakom ett träd) när någon av oss skulle leta efter honom, och skrek  -Nu är det min tuuuur! Och innan han ens hade hunnit räkna klart gapade Nathalie om att det var hennes tur och sen höll det på så. Och jag stod bakom en och samma buske varje gång. Superkul. Verkligen.
Nästa gång ska jag ge dem en regelbok.

Igår pratade jag med en kompis om att det skulle vara skönt att ha en helt anonym blogg(också). Där jag kunde skriva precis vad jag tyckte, tänkte och alla dumheter jag gjort och vad jag egentligen tycker om vissa personer, och vad som egentligen rör sig i min lilla skalle. Nu kan jag ju inte vara precis så ärlig som jag skulle vilja eftersom flera som läser min blogg känner mig "på riktigt".
Men kanske....

Jag är så trött på mina körlektioner att jag inte ens har lust att skriva om dem, och det är nog ingen som har lust att läsa om dem längre heller.
Men eftersom jag inte har något annat att skriva om, så:
Jag har inte kört något sedan utbildningskontrollen (som ju inte gick så himla bra), men i morse körde jag igen. Jag kände mig jättetrött, stressad, grinig och nästan lipfärdig när jag körde. Jag gjorde en massa fel, körde fel, placerade mig fel i rondellerna, glömde lämna företräde minst 3 gånger, svor som en galen junkie, och vid ett tillfälle bad han mig till och med att stanna och gå ut och gå två varv runt bilen för att lugna ner mig lite. Det var efter att jag skulle försöka fickparkera i en brant uppförsbacke. Naturligtvis sket det sig totalt, men efter den lilla (skam-)promenaden gick det faktiskt bättre.
Trots det kändes hela lektionen bortkastad och jag hade svårt att koncentrera mig, huvudet värkte och helst av allt ville jag bara åka hem och grina.
Men när lektionen var slut säger bilskolläraren att det gick bra! Han tyckte att jag hade kört bra och att jag kanske behövde köra 2-3 gånger till, men sen var jag redo för uppkörning!
Satt han och sov under lektionen eller? Var han full? Det hela är ett mysterium.

Varför kan inte folk sköta sin hygien? Varför är det inte förbjudet, eller åtminstone straffbart, att lukta äckligt? Det borde finnas en tunnelbanevagn enbart för dem som inte har borstat tänderna, duschat eller ens tvättat sig, och kanske att man skulle stoppa in alla som har ätit vitlök och curry där också(fast då skulle ju jag vara tvungen att vistas i vagnen ibland...). Helst skulle jag vilja att de som tycker att det är underhållande att tugga med öppen mun, hosta eller rapa rakt ut också hade en egen vagn, alternativt samma som ovanstående.
Det satt en så ofräsch man brevid mig på tunnelbanan och luktade gårdagens middag med efterföljande joggingrunda, att jag var tvungen att byta säte. Jag klarar bara inte av kroppsodörer! Som tur var hamnade jag sedan brevid en kille som luktade så fantastiskt att jag nästan ville sätta mig i hans knä.

En sak slog mig i morse. Jag och min bilskollärare brukar sitta och skämta om dåliga bilförare och han brukar berätta anekdoter från sina lektioner med hopplösa elever och så vidare. Nu kommer ju jag bli en av dem han skämtar om. Med andra elever!
Jag kan se det framför mig:
-" Ho ho, ja, du skulle se en av mina elever! Hon har kört två lektioner i veckan i 10 år, och hon blir fan aldrig bättre! Ett riktigt hopplöst fall! Hon kör upp en gång varannan månad och missar tamejfan varenda gång! Hoho jaja! Nu har hon gjort av med så mycket pengar på körlektionerna att hon bor i tält på refugen här mittemot trafikskolan".

Nu har jag druckit typ fyra glas vin och Andreas vill spela X-box.
As if!
Dessutom så kommer barnen förmodligen vakna hundrasjuttiotre gånger i natt eftersom båda är snoriga och hostiga, och vilja gå upp senast halv sex i morgon bitti, så det bästa vore ju att gå och lägga sig nu. Men det är ju fredag, så hur kul är det...?

Jag är så fruktansvärt trött idag att jag på allvar funderar på att smyga mig in under skrivbordet och sova lite.
Just nu försöker jag febrilt komma på namnet på ett salsaställe som ligger(eller låg) i Odenplan, och som heter "Den kastade geten" eller nåt liknande på svenska (fick jag veta av en chilensk diskare). Men vad fasen heter den på spanska! Jag kan inte sluta tänka på det! Och inte gick det att googla på det heller... Någon som vet?

Det kom in en budkille nyss, av spansk härkomst, så jag frågade honom vad det hette. "La cabra tirada"! Så, nu slipper jag fundera mer!
(Den finns inte kvar längre tydligen)

Vad tänkte hon på?
Har inget mer att tillägga....

Ju mer jag tänker på den där utbildningskontrollen, desto sämre tycker jag att det gick att köra. Just nu känns det som om att jag inte gjorde ett enda rätt och jag får nästan ångest över att jag körde så dåligt. Jag har inte kört något sedan dess. Nästa lektion är på onsdag, så jag hinner köra lite i helgen i alla fall. Det vore ju synd om jag blev sämre och sämre nu.

När jag åkte buss i morse var det så mycket folk att jag var tvungen att stå. Busschauffören var kanske runt 60 ungefär, med glasögon, vitt hår och begynnande flint, och helt plötsligt ser jag hur han tittar åt mitt håll i backspegeln. Jag ser mig omkring för att se vem han tittar på, om det kanske står någon elegant kvinna i hans ålder bakom mig eller så, men det gjorde det inte. Han tittar flera gånger mot mitt håll och när jag tittar tillbaka ler han lite. Han flirtade med mig! En 60-årig busschaufför flirtade med mig. Och jag blev smickrad! Jisses!

1) Hur kommer det sig att jag är så beroende av godis, chips, pizza och i stort sett allt som är onyttigt? Jag kan vräka i mig en hel pizza, bli så mätt att jag nästan kräks, och ändå sätta i mig en skål chips och två nävar godis. Utan problem! Jag är nog både fett- och sockerberoende eftersom jag bara måste äta en massa skit varje dag.
Varför kan jag inte vara beroende av grönsaker istället? Typ broccoli, blomkål och brysselkål? Jag skulle förmodligen väga 10 kilo mindre, sova bra mycket bättre, vara 5 gånger piggare, 7 gånger gladare och må 10 gånger bättre.

2) Varför är det först 20-25 plusgrader och sol ute, för att bara några dagar senare förvandlas till höst med 7 grader och regn? Bara för att förstöra humöret på mig? Jag tar det personligt.

3) Var är alla mina viktiga papper? Och varför försvinner de lagom till jag behöver dem?

4) Var är min glada och lydiga dotter? Och vem är grin-sur-gnäll-trotsmonstret som flyttade in till oss precis när hon försvann?

5) Var är min figur? Och vem är den  elaka människan som har trollat fram de (minst!)7 extrakilona som sitter lite överallt?

6) Vem tog mina körkunskaper? Eller har jag aldrig haft dem? Och varför kan jag inte lära mig de enklaste saker som hur man sätter på vindrutetorkarna?

7) Hur kunde de senaste 5 åren flyga förbi utan att jag märkte det? Jag har hört ryktesvägen att jag fyller 29 i år! 29!!! T J U G O N I O!!! Vilket betyder att jag blir hemska 30 nästa år. Jag var ju 23 nyss!

Jag har precis ringt och tackat nej till att gå på en arbetsintervju.
Och häromveckan blev jag uppringd på telefonsvararen av ett annat företag som ville att jag skulle kontakta dem angående en intervju, men dem ringde jag inte ens upp. Varför då, kan man undra.
Jo, därför att jag håller tydligen på att söka en massa jobb som jag egentligen inte vill ha. Jag vet inte varför, men när jag kollar på lediga jobb och ser något som jag faktiskt kan, och som jag har erfarenhet av så kan jag inte låta bli att söka det! För skojs skull liksom. Utan att titta närmare på var det ligger, vad det är för slags företag eller tillträdesdatum, arbetstider osv.
Det blir ju lite pinsamt sedan när jag får mail eller telefonsamtal från företag som jag inte ens minns att jag sökt till eller ens vill arbeta åt, och som jag måste tacka nej till.
Som nu senast. Det ringde en kvinna igår och ville att jag skulle komma på intervju i morgon kl 14.00. I Solna. Jag bor i Tyresö och Solna ligger ganska långt därifrån. Dessutom var det ett byggföretag. Jag har inget som helst minne av att jag har sökt jobb hos ett byggföretag i Solna, what so ever.
Inte heller finns det med bland mina ansökningar.
Eftersom jag blev lite överrumplad sa jag att det passade jättebra kl 14.00 på onsdag, fast det inte alls gjorde det.
Hela kvällen igår och hela dagen idag har jag grämt mig och ångrat mig och velat fram och tillbaka.
Jag tycker verkligen om att behöva ringa återbud sådär, till ett jobb som jag tydligen har sökt, men inte är intresserad av. Not.
Men jag ringde i alla fall idag och sa att jag hade svårt att komma från jobbet den tiden och att jag dessutom hade lite annat på gång. Typ ett annat erbjudande. Hon lät sur och sa att det var ju synd och sen lade vi på.
Samtalet tog ca 20 sekunder och jag var helt kallsvettig.
Hädanefter ska jag bara söka jobb jag verkligen är intresserad av.

Det gick inte så bra på utbildningskontrollen. Eller, jo det gick ganska bra, men inte tillräckligt bra för att vi ska kunna boka tid för uppkörning än. Jag ska ta några lektioner till först. Men det känns helt okej. Verkligen. Jättebra. Till och med toppenbra. Jag lovar.
Toppentoppentoppen.

Så var det måndag igen.
I lördags åkte vi ut till landet. Vi hade pratat med barnen om det ganska länge, och Nathalie som är så pass stor att hon kommer ihåg hur det ser ut där, såg fram emot att åka dit. Hela morgonen tjatade hon oavbrutet: "Ska vi åka nu? Ska vi åka till båten nu? Jag vill åka NU! Men varför åååååker vi iiiiinte?!?"
När vi väl kom till landet (som ligger ca 45 minuters bilresa bort) gnällde hon om att hon ville åka hem igen. Hon tyckte att det så trååååkigt på landet, tråkigt att gunga, tråkigt att leka med alla leksakerna, tråkigt att sparka boll, tråkigt att slå ihjäl flugor med flugsmällan (mest för att hon inte hittade några flugor), allt var bara så otroligt tråkigt.
Men när jag sen sa att vi skulle åka hem och äta middag så skulle hon absolut inte åka hem. Hon skulle äta middag på landet för det var så tråkigt att äta hemma.

Igår övningskörde jag med Andreas nästa hela dagen, så vi fick njuta av solen från insidan av vår bil. Som åtminstone har sollucka i taket.
Jag såg världens töntigaste film igår. "The Fog" från 2004. Anledningen till att jag ville se den var att jag och min syrra såg orginalet som är från -80, någon gång när vi var yngre (jag var väl kanske runt 6-7) och den filmen var grunden till min dimskräck.
Ända sedan jag såg den filmen har jag tyckt att det är otroligt obehagligt med dimma. Jag kan till exempel inte sitta på en brygga vid vattnet och se på när dimman rullar in. Det är så läskigt! Eller när man är ute och åker bil tidigt på morgonen och dimman ligger över ängarna, nästan vid marken. Nej tack! En del verkar ju tycka att det är vackert. Jag håller mig inomhus helt enkelt när det är dimmigt ute, om det går.
Hur som helst så bestämde jag mig för att se nyproduktionen av "The Fog", för att jag var lite nyfiken på om den var lika läskig som jag tyckte att orginalet var (som egentligen var jäkligt töntig den också egentligen, och inte speciellt bra gjord med tanke på att den är över 20 år gammal). Den var i och för sig ganska läskig, men det berodde nog mer på min dimfobi än på själva handlingen. Det hade kunnat handla om Bambi och hans vänner, jag hade tyckt att den var obehaglig ändå om det hade varit dimma inblandat.
Det jag vill få fram är, att min dimskräck är inte mindre trots att filmen var ruggigt dålig och löjlig. Se den inte.

Jag har tagit ledigt från jobbet idag! Det känns helt underbart! Jag gick i och för sig upp 6.00 i morse, men det spelar ingen roll. Jag hjälpte Andreas att göra i ordning barnen som skulle till dagmamman och sen gick jag och solade. Efter det åkte jag till vårdcentralen för att ta fästingsprutan(det gjorde ju VISST ont!) och så passade jag på att shoppa lite i Tyresö centrum. När jag kom hem satte jag mig på altanen i solen och läste och det var så härligt att jag aldrig mer vill gå tillbaka till jobbet. Någonsin. Jag vill alltid bara var hemma och göra precis det jag vill, helst ensam. Fast kanske inte alltid förstås. Det skulle nog kännas ganska tomt och tråkigt efter ett tag om jag aldrig fick träffa Andreas och barnen. Men kanske typ...3 gånger i veckan? Någa timmar i alla fall?

Vi har inga husdjur hemma eftersom Andreas är allergisk, (det är åtminstone den anledningen vi säger till barnen)men Neo fullkomligt älskar katter. Så jag får vara katt hemma. Dygnet runt.
Det är nästan den enda gången jag duger åt honom, när jag är katt. Annars är det bara pappa pappa pappa. "Pappa ska lägga mig, pappa ska byta blöja på mig, pappa ska mata mig, pappa ska trösta mig, pappa ska bada mig" osv. Jag får inte hjälpa honom med någonting så länge pappa är hemma. OM jag inte leker katt. Jag kan stå och kämpa i en kvart med att försöka borsta tänderna på honom, och han totalvägrar, gapar och skriker och ropar på pappa, men så fort jag säger "mjau" så får han något ömt i blicken och tvärvänder. Då rusar han fram till mig, klappar och pussar på mig och säger "min lilla katt" och då får jag göra precis vad som helst med honom. Så länge jag står på alla fyra och jamar vill säga. "-Kom nu Neo så får katten byta blöja på dig".
Det jobbiga är bara att jag aldrig kan sluta vara katt, för så fort jag försöker ställa mig upp igen så skriker han
" -NEEEJ!!! Du är KATT! Inte stå upp!!" Jag börjar få skavsår på knäna nu, men vad gör man inte för att få lite kärlek av sin son...
Så min son har en storasyster, en pappa och en jättestor, grinig katt.

Idag känner jag mig mycket gladare! Kanske är det för att det äntligen verkar bli vår (igen), kanske är det för att jag köpte en ny tröja igår (ja, jag är så pass materialistisk att jag blir glad över sånt), kanske är det egentligen inget speciellt alls, och det spelar ingen roll. Huvudsaken är att jag känner mig gladare.

Undrar om jag är lite snyggare idag då?

Jag sätter in en bild på mina syrror eftersom jag inte har lust att visa någon på mig själv.

Idag har jag en asjävlafuldag igen. Värre än någon annan dag. Riktigt illa. Jag vet inte hur jag gör det, men vissa dagar ser jag ut som en snubbe. Eller en man kanske. En transa i så fall. En kompis sa (eller skrev i en kommentar tidigare) att det kanske snarare är hur jag mår på insidan så får mig att känna mig ful. Det kanske det är, men det är ju inte bara att jag känner mig ful. Men jag kanske blir fulare när jag inte mår bra helt enkelt. Det var ju trist i så fall. Då får jag nog vänja mig vid att se ut som någon av skådisarna i "Priscilla- queen of the dessert" ett tag framöver.

Jag behöver semester efter den här ledigheten. Ensam! Jag får ju ändå inte sova längre än till 6.20 på morgonen.

Jag ser ut som ett ägg. Eller kanske en boll. Är det verkligen fysiskt möjligt att gå upp typ 5 kg på 3 dagar? Tydligen.
Vi köpte 2 kg godis i torsdags, för att kunna ge till alla grannbarn som vi förmodade skulle komma och ringa på utklädda till påkkärringar eller påskharar eller vad fasen som helst.
När det var Halloween sist var vi totalt oförberedda. Det var säkert minst 20 olika ungar som kom utklädda til spöken, rövare, Dracula eller prinsessor (det kan ha varit var féer också, jag vet inte)och vi hade absolut INGENTING att ge dem. Inte en enda godisbit, inte en enda krona. Jo, de tre första ungarna fick förresten dela på 7 enkronor, men sen var det slut. Vi var ju nyinflyttade då också, så ryktet om de nya snåla grannarna spred sig nog snabbt som vinden.
För att undvika samma pinsamheter nu i Påsk hade vi alltså köpt rejält med godis, och bunkrat upp med småmynt i olika valörer, allt för att tvätta bort snålstämpeln.
Det kom två barn på skärtorsdagen. De fick en näve godis var. Jag ville ju att det skulle räcka till alla grannbarnen.
Det kom inga fler. Jag funderade till och med på att skriva "Vi har godis! Och pengar!" på en lapp och sätta upp på dörren, men det fick jag inte för Andreas.
Så nu sitter jag här med ½ kg godis. Jag har ätit upp ungefär 1½ kg. Det är bara de äckliga bitarna kvar, de där äggen i olika färger och de i choklad som är inslagna i rosa papper med någon kladdig sörja i, men jag äter dem ändå.
Jag kan inte låta bli! Och jag ökar stadigt i vikt och jag tycker nästan att det ser ut som om färgämnena håller på att färga av sig på mig. Jag ser lite grön ut. Man blir väl det när man äter godis till frukost, lunch och middag.
Jävla Påsk!

Jag var hemma med barnen igår eftersom Neo hade feber under natten.
Jag såg fram emot att få sova ut, men självklart vaknade barnen redan 6.40 så det var bara att pallra sig upp och sätta sig i soffan och halvsova framför barnprogrammen.
Ungefär halva dagen kände jag att det var skönt och mysigt att vara hemma med dem, och den andra hälften(när de bråkade, skrek, slogs, tjatade, stänkte vattenfärg på varandra och mig och vägrade att äta upp maten om de inte fick en chokladboll först) ville jag bara tillbaka till mitt lugna och tysta jobb. Alternativt ringa en nanny.
På eftermiddagen hade jag körlektion, och vi körde mest runt i Sollentuna där uppkörningen kommer att vara. Det gick hyfsat bra, förutom att jag körde 30 på en 50-väg och 50 på en 30-väg. Jag kände mig lite speedad i början. Annars satt vi mest och pratade om miserabla utekvällar, bakisångest, sevärda filmer och plastikkirurgi.
Om drygt 1½  vecka ska jag göra en utbildningskontroll, dvs en "låtsasuppkörning", och klarar jag den bokar de tid till mig för en riktig uppkörning.
Inte en chans att jag klarar det! Inte ens fejkuppkörningen. Jag kommer att sitta kräkas i bilen av nervositet, eller möjligtvis tuppa av. Kanske om jag skulle dra en 6:a whisky innan? Det brukar jag ju bli lugn av. Jag kanske borde ta två? Om de inte har alkolås i bilen förstås... Då kan det ju bli problem.

Usch, jag har en riktig fuldag idag! En ful-fuldag till och med. Ibland har jag ganska bra dagar, ibland riktigt bra dagar då jag känner mig ganska nöjd med klädsel, hår eller vad det nu kan vara, och ibland har jag fuldagar. Då känner jag mig blek, ful och inget känns bra. Idag är det alltså en ful-fuldag. Håret är ostyrigt och lockar sig fult i tinningarna, kläderna sitter fult eftersom jag har ätit chips och druckit en massa onyttig alkohol i helgen, och sminkningen är bara konstig.
Det är inge roligt.

Gårdagen på Gillingebanan var....lärorik. När vi skulle beskriva dagen med ett enda ord var, så var lärorik det första som kom upp. Andra ord var spännande, intressant och roligt, men när det var min tur att säga ett ord som beskrev dagens händelser stod det helt still. Så jag sa "bra". Oerhört påhittigt.
Hur som helst, vi var 8 stycken i vår grupp och en "handledare" eller vad det kallas för (jättesträng och arg!), och vi skulle köra två och två.
Jag fick köra med en kvinna i 40-årsåldern av asiatisk härkomst, med bristfälliga språkkunskaper i svenska, och hennes  MAN. Först trodde jag att han kanske var med som tolk, men när jag hörde att han pratade ännu sämre svenska än frun så förstod jag att det inte var så. Han satt bara i baksätet och kommentarede när hon körde (och när jag körde också för den delen).
Asiatiskan, som hette Ling Ding, So Ching, King Kong eller något liknande, fick köra först och hon klarade sig ganska bra, trots att jag märkte att hon inte riktigt förstod vad hon skulle göra alla gånger. Jag klarade mig också bra, bromsade tillräckligt hårt på rätt ställe, gasade när jag skulle och allt det där, och jag förstår inte nu vad jag var så nervös för innan.
Jag fick mitt intyg i alla fall och det känns verklligen skönt att ha vdet gjort nu.
Alla säger att det är sååååå kul att köra Gillingebanan, men jag vet inte om jag kan hålla med om det riktigt. Visst var det lite roligt, men inte så jäkla kul att jag skulle vilja göra om det igen. Kanske om jag var en äventyrslysten 18-åring med dödslängtan...

Idag ska jag försöka undvika att köra ihjäl mig själv eller någon annan på Gillingebanan.
Jag är livrädd!

Jag skulle vilja skriva så här om lördagen:
Annelie kom hem till mig vid halv sju på lördagen, och sedan satt vi och pratade och drack vin. Måttliga mängder naturligtvis, högst två-tre glas var, samt minst fyra glas vatten. Runt 22.00 tog vi bussen in till stan där vi mötte en killkompis och tillsammans gick vi till Solidaritet. Väl där inne mötte vi upp resten av killkompisarna och pratade och hade jättetrevligt. Naturligtvis drack vi endast tre glas vin var som vi varvade med vatten, och vi var självklart bara lite berusade. Så där charmigt glada och talförda som man blir när man är lite salongsberusad. Vi stod och dansade lite snyggt och diskret i ett hörn och så fort någon kille ens tittade åt mitt håll viftade jag lite glatt med vänsterhandens ringfinger för att visa den glänsande vigselringen, för att de skulle förstå hur upptagen jag var.
Sedan åkte vi hem vid en lagom tid, typ 2.00 och jag mötte upp Andreas så att vi tog taxi, nej, nattbussen förresten eftersom det är billigare, tillsammans och vi satt där brevid varandra och pratade och log och myste hela vägen hem och var sådär nykära som bara vi kan bli ibland. Dagen efter vaknade jag klockan 9 och var så pigg och glad som jag aldrig tidigare varit.
Som sagt, jag skulle vilja skriva att det var så där.
Men det var det såklart inte.
Det enda som stämde i den historien var att vi träffade upp våra killkompisar och var på Solidaritet.
Antalet glas vin kan gångras med 5 (minst!)och jag måste plussa på några Sambucca också. Kanske var det någon drink också, jag minns inte så noga. Ett glas vatten fick jag nog i mig, men mer än så var det inte.
Jag mötte upp Andreas med taxi, jag bråkade med honom hela vägen hem, om vad minns jag inte, och vi var hemma runt halv fem skulle jag tippa. Dagen efter kom jag inte ur sängen förrän vid ett på dagen och jag hade en huvudvärk som inte var av den här världen. Och upptäckte att jag hade tappat min kofta och mitt armband. Och att jag hade råkat ringa till pappas jobb och till min arbetsledare på mobilen kl 05.20 på morgonen. Av misstag förstås, den måste ha ringt upp i väskan eller nåt. 
Men kul hade vi!!!

(Stället vi brukar gå till annars är Patricia....)