Neos födelsedag
Det kändes lite vemodigt när vi gick in och sjöng för honom i morse, jag, Andreas och Nathalie. Det slog oss båda två att det här var sista gången vi gick in och sjöng för något av barnen tillsammans på deras födelsedag. Jag kommer kanske inte ens kunna vara där på morgonen när Nathalie fyller år i höst, om det skulle infalla under Andreas vecka.
Ok, nu har jag suttit och lipat i typ en halvtimme över det här. Det räckte med att skriva de där meningarna så var det kört. Dags att ta sig samman igen.
Barnen
Fan, vad trist den här bloggen blev nu då.
Jag tror jag skriver lite om barnen istället.
Vi tvivlar starkt på artt Neo kommer att växa upp och bli en man som gillar kvinnor, eller åtminstone en man med manliga intressen. Inte för det spelar någon som helst roll, men en person med större identitestkris får man nog leta efter.
I morse till exempel, körde han ett litet dansnummer runt en av trapppelarna vi har hemma, och det var misstänkt likt ett strippdansnummer, fast utan själva avtagningen av kläder.
Efter den lilla uppvisningen slängde han sig ut på vardagsrumsgolvet och körde lite piruetter, försökte gå ner i spagat.
För någon vecka sedan gick både han och Nathalie loss på mitt smink. Neo kunde till och med själv säga, när han såg fotona efteråt, att han hade sminkat sig lite för mycket....
Han tycker även om att lukta på mina parfymer (inte Andreas parfymer) , han ger mig tips på hur jag borde färga håret (mörkt tycker han) och han njuter av vackra solupp- och nedgångar precis som jag.
Nathalie har bestämt sig för att hon vill ha barn. Nu. Hon tycker att allt är så tråkigt och att det skulle vara mycket roligare om hon fick 5-6 barn som hon kunde laga köttbullar och makaroner till. Jag frågade vilken storlek hon hade tänkt sig barnen i, om hon ville ha bebisar eller kanske 2-3 åringar. Hon tittade på mig som om jag var dum i hela huvudet och förklarade tydligt att ALLA barn är ju bebisar först.
Hon säger nästan varje dag att hon VET att hon bara är ett barn själv, men hon vill ändå ha små barn. Hon börjar nästan gråta när jag förklarar det omöjliga i det.
Om några månader kommer jag bara att få se och höra de här roliga sakerna varannan vecka...
När det känns som om man sjunker...
Konstigt nog ble´v Andreas lite förvånad och nästan chockad över att jag hade gjort det, trots att vi har pratat ganska mycket om att vi måste kolla runt lite nu.
I morse började vi prata om var barnen kommer att stå skrivna någonstans, och jag hade nog tagit för givet att de skulle stå skrivna hos mig. Jag vet inte varför egentligen, men kanske för att det "brukar" vara så.
Så när Andreas tog upp det i morse och påpekade att det kanske inte alls var så självklart att de skulle stå skrivna hos mig, och att det kanske till och med var bättre att de står hos honom eftersom de har samma efternamn, så började jag tjura. Det kändes som om han sa att han skulle ta barnen ifrån mig, även om det såklart inte alls är så. Men jag kände mig plötsligt så otroligt ensam. Vi ska prata mer om det där senare idag, och egentligen spelar det ju ingen som helst roll var de står skriva eftersom vi ska ha dem varannan vecka, men det var ganska känsligt för mig märkte jag.
Jag tjurar för minsta lilla nu, så fort jag får ett omtänksamt sms, eller som när mina syrror kommenterar på bloggen, eller egentligen bara så fort någon är lite gullig mot mig.
Men jag har också ganska lätt att ta mig upp igen, och jag är ganska positiv i grund och botten. Och jag älskar ju att skratta, och det tänker jag inte sluta med nu.
Jag är så otroligt tacksam över mina vänner och mina systrar och mamma och pappa just nu, och jag hoppas verkligen att Andreas känner att han har lika stort stöd av sina vänner och föräldrar också.
Bra och dåliga dagar
Vi kan till och med skämta om det ibland, om det är en bra dag, som nån kväll här nu i helgen när vi satt och drack öl och jag hjälpte honom att ragga på Facebook. Och han gav mig lite sextips... (tack för den efter 8½ år liksom)! De stunderna känner både han och jag att det här kommer ordna sig, det kommer bli bra allting.
Igår hade vi också en bra dag, då satt vi och delade upp alla möbler, varenda pinal, från tv:n till vem som ska ha besticken eller vinglasen. Vi tittade i Ikea-katalogen och diskuterade lägenheter och allt kändes verkligen helt okej.
Det som inte känns okej är att hans mamma är så ledsen och ringer Andreas så och då för att säga att hon tycker så synd om barnen. Det gör ju att Andreas mår ännu sämre vilket leder till tvivel hos oss båda två, om vi verkligen har handlat rätt.
Egentligen vet vi båda två att vi har det, men vi är så fruktansvärt oroliga över hur barnen kommer att ta det här. De älskar verkligen vårt hus. Nathalie säger ofta att hon alltid vill bo där...
När jag börjar tänka på det, vad vi berövar dem, vill jag bara lägga mig ner och dö.
Idag har det varit en dålig dag. Jag har haft ont i magen hela dagen, i och för sig ända sedan vi beslutade det här, jag har huvudvärk och känner mig så fruktansvärt trött och slut, och jag är sekunder från att börja lipa hela tiden när jag tänker på våra barn.
I morgon kanske det blir en bra dag igen.
Från äktenskap till separation
Det viktigaste, mest omtumlande och sorgliga som hänt är i alla fall att jag och Andreas har beslutat oss för att separera. Eller diskuterat det. Nej, vi har nog beslutat oss för det. Det hände i torsdags, och dagarna sedan dess har varit jobbiga, underliga, ledsamma och ganska fruktansvärda men vi har kommit varandra närmare än vi varit på flera år och vi är helt överens och väldigt sams. Vi pratar hela tiden om hur vi känner, allt det praktiska som hör till en separation och framförallt är vi nog ärligare mot varandra än vi varit på länge.
Det kommer säkert att ta flera månader innan vi kan sälja huset, innan vi hittar lägenheter osv, och fram till dess får vi göra det bästa av situationen. Vi kommer förmodligen kunna vara jättebra vänner, och vi vill båda sätta barnen främst, no matter what.
Jag har nog aldrig varit så ledsen som jag varit de senaste dagarna, men det är mest för barnens skull. Men jag måste våga hoppas på att allt komemr bli bra i slutändan och att de kommer få det bra igen.
Nu blir jag lite ledsen igen, och klockan är för mycket för att jag ska orka skriva mer. Dags att gå och sova.